Anorexin jag hade i tonåren har haft många följder…bl.a.
- Brist på sköldkörtel hormon, vilket gör mig ibland deppig, kroppsliga förändringar, svullen, trött etc.
- Brist på östrogen, kan betyda att jag inte får barn i framtiden.
- Missade halva 8ans årskurs och första året av gymnasiet.
- Panikattacker och ångest av olika saket som påminner om tiden.
- Ångest av sjukhus, sjukskötetskot, läkare.
- Varje gång jag har går till läkaren och de pratar för jag en stor ilska och ångest att skrika. För det känns att hon beskyller mig för allt.
- Är väldigt känslig då jag träffar nya personer. Det känns att de anklagar mig för allt. Varje fråga om något med ätstörningen känns som ett skott i hjärta.
- Samma med interjuver, även ifall de bara är nyfikna och vill höra om min hisotria, kan det kännas att de vill få mig att erkänna att jag var anorektisk, sjuk, dum i huvudet, allt var mitt fel. eller nåt dit åt.
- Om någon kommenterar min mat, vare sig jag äter för mycket, lite, konstigt, onyttigt, nyttigt, osv. Eller bara glor på min mat, får jag också en sjukt stor ångest och tappar matlusten helt och hållet. Får man bara inte äta som man vill?
- Människor som pratar och gnäller om sin vikt, ohälsosam mat, etc. Får mig bara att känna mig usel själv. Då de knappast vet vad som ohälsosam mat är och jag tycker de ser så bra ut som de är, varför ska de behöva tappa vikt för att bli lyckligare, det funkar inte.
- Kan inte gymma med ångest. Det får mig att bryta ihop. Träningen är ingen coping då jag mår dåligt.
- Går fortfarande hos psykologen, inte för jag har några stora hemska saker att prata om, men bara för att. Den slutar nästa år tror jag.
- Mardrömmar ibland om tiden på sjukhuset.
- Just nu känns springandet omöjligt. Det var en slags obsession förut, så jag klarar inte av tanken att bara springa för träningen och skojs skull.
- Klarar inte av att göra något som känns att det skadar mig, gör dåligt mot kroppen. Tex. om jag börjar må dåligt, känna mig svag i gymmet. Får jag onda tankar, vafan gör du här, inte kan du göra såhär mot kroppen, och då måste jag direkt åka hem.
- Litar nästan inte på någon. Har väldigt svårt att förstå att någon vill gott mot mig.
- Allt jag MÅSTE göra, känns omöjligt att göra.
Bra saker efter min ätstörning:
- Har blivit självsäker, självständig, stark som person.
- Jag har kommit närmare mina föräldrar, mina syskon.
- Förut kunde jag aldrig prata om något, öppna mig, nu kan jag öppna mig och rabbla på om hur jag mår till min familj, haha.
- Kan ibland skoja om min ätstörningstid, det var faktiskt några humoristiska stunder av min historia.
- Känner mig att jag är mera orolig och tar bättre hand om min hälsa.
- Fann GYMMET <3 Glädjen i livet
- Kan hjälpa andra som har haft liknande problem.
- Kan njuta över saker jag inte ens märkte förut, tex. dofter, fin natur och små moments av livet, tex då man skrattar så det gör ont i magen.
- Har fått många vänner från ätstörningskliniken, etc.
- Bloggen, instagrammen, själva budskapet av SVAGTILLSTARK
- Jag har klarat av att studera mig till PT.
- Har ingen ångest över vågen mera, kan väga mig när jag vill, men känner ingen orsak varför jag skulle behöva väga mig, så gör inte det.
- Kan gymma utan att det får mig att påminnas om sjukdomen.
- Kan äta som jag vill utan att det påminner som sjukdomen.
- Naglar, håret, skelettet är friskt igen.
och så.
Minns denna bild hur jag sminkade mig för att killen vid hissarna skulle tycka jag var fin.
Ögonbryna, läpparna skulle vara starkt ritade, ögonen skulle vara svarta. Tyckte jag var så ful.