(Skrivet innan resan, glömde publicera)
Dåliga minnen. Otrygghet. Orättvisa. Känslan att bli missförstådd. Då finns det chansen att jag ofta lägger på mig ett “skal” som skydd. Skalet framför allt och all, även de närmaste.
Det är då man känner att man varken litar på sig själv eller någon annan. Jag litar alltid på mig själv men ibland blir jag vilsen och överraskad här med, ibland kan det verkligen vara skönt att åka ut på resa och rensa tankarna då man tappat bort sig på vägen hur man än försöker vända på det.
Älskar USA får bara se hur allt förändras och sina egna åsikter på några år, kanske allt inte är lika fritt och fröj som när man var tonåring. Fast så har jag aldrig varit över 21 i Usa heller, blir nog roligt i alla fall, kul med nya sevärdheter och liv i livet, bort från mörker hålan och eviga letandet efter balansen som aldrig slår till rätta.
Jag springer alltid på ett hamster hjul med full fart och massor med snubblande, eller så går det långsamt och trögt som om det vore broms på hjulet. Om ni förstår vad jag menar, knappeligen, de flesta gör skoj om saken -> jag är inte den bästa på att ge exempel och uttrycka mig, vanligtvis får jag förklara i flera timmar med hundra olika påhitt och försök.
MEN! Tillbaka till ämnet, jag skulle inte skriva dagbok här.
Vad är det som får oss svårt att våga lita på någon eller något?
Våra hjärnor är förprogrammerade att leta faror och hot snarare än glädje och njutning så det är helt naturligt och en del av hjärnans funktion att vara på vakt och inte våga ge tillit åt någon. Då är det nästan en självklarhet att vi också programmerar negativa och dåliga lättare och har möjlighet att stanna kvar i minnet mycket längre än goda minnerna, vilket gör att vi också lättare glömmer bort de bra upplevelserna.
Tillit är inte gratis och det är något du antingen har eller inte har tillsammans. Det växer och stärks upp efter månader och år gemenskap.
Det tar lång tid att börja lita på någon och tvärtom tar det väldigt kort tid att förlora tilliten.
Har man blivit sårad och kan det lätt bli att man slutar lita på någon över huvud taget och förlorar de nära och kära.
Detta leder dem till att bli antisociala och isolerade.
Har ni svårt att lita på andra?
Behöver ni bevis för att någon ska få ett förtroende hos dig, eller skes det automatiskt? Ser du andra ofta som ett hot eller blir du ständigt överraskad över hur “blåögd” du var och tror alltid gott om allt och alla?
Ibland kan det vara svårt att förstå hur olika vi verkligen kan tänka och känna, ellerhur?