Bikini Fitness tävling

Hej. Jag har länge funderat på detta, ifall jag ska skriva ut det eller inte. Nu bestämde jag mig ändå att berätta, eftersom ni före eller efter kommer att få reda på det och märka. Ni kommer kanske undra varför jag följer ett strikt matschema och kostschema just nu och hur min kropp förändras. Det är också ett år full med nya mål, och verkligen händelserikt kan jag säga, så jag vill gärna dela med mig min resa.

Vad är det frågan om då?

Som rubriken säger, ska JAG tävla. Jag. Jag som har lidit av ätstörningar. Ångest. Depression.

“Hur i hela friden kan du ens TÄNKA på saken!?!??!”

“Du kan ju falla tillbaka.”

“Hur vågar du?”

“Hur kan du utsätta din kropp och själv för något sådant?”

“Detta är allt annat än förnuftigt”

“Du kommer ju gå ner i vikt”

“Du kommer ju inte längre ha någon frihet”

“Du kommer att….”

“Tänk om..”

“Det kan ju hända att du…”

Alla dessa kommentarer, åsikter, blickar, kommer jag få. Får jag redan. Det är jag van med. Att folk pratar och kommenterar, förstås inte bara negativt. En stor del av människorna ger positiv kritik och TROR på mig.

Men så finns de dessa människor som vill trycka ner dig. Men alla vill inte heller trycka ner mig, de flesta vill bara mitt bästa. Är vad jag tror iallafall, och min familj, de vill ju alltid mitt bästa. De är bara oroliga. Det har de alltid varit och de kommer alltid vara, vad jag än ger ut mig på, vad jag än skulle göra i livet. Man kan ju inte sitta hemma inlåst heller för att man inte vågar ta risker.

Jag har växt stark på mina motgångar. Starkare än aldrig förr. Jag har skaffat ett självförtroende, förvandlat från själv-hat till att älska mig själv och min kropp. Hur kan jag då vilja plötsligt förlora allting?
Det är vad de flesta tror. Att man förlora sinnet, friheten, glädjen, (vikten) osv, allt, hormonerna rubbas, ämnesomsättningen, lusten att träna förloras och att man efter träningen börjar hetsa i sig endast sötsaker och blir helt rubbad.

Ja, det kan vara så. Ifall man ser allt på den negativa saken. Klart allt kan hända. Men vadå. Det här är en tävling. En risk. En resa mot något. Skulle jag göra detta ifall jag inte visste alla risker? Ifall jag inte trodde jag var redo för det? Ifall jag ens kunde tänka mig en liten tanke att jag misslyckas , eller ifall jag inte vore 100% säker på detta.

Jag har tänkt igenom detta beslutet, om och om igen. Jag har aldrig ångrat mig. Men jag har inte heller bestämt mig, förrän i November 2014. Det var då allt började, det var då jag bestämde mig. Efter några års funderande. Önskande. Drömmande. Jag har väntat på att dagen ska komma, dagen jag vet att “nu är det dags”. Och i november hände det.

Det ända som sätts på spel är nu min kropp och mitt huvud. Det har det gjort nu i fem år, detta är ingen ny grej. Jag är van med att följa ett schema, jag är van med att ha jobbiga, dåliga, “vilja ge upp-dagar”, jag är van att träna dagligen, jag är van att ha ett mål och jag är van vid att stå på scen. Jag älskar fitness. Jag älskar träning. Jag älskar mat. Jag älskar gymmet. Jag älskar min kropp hur den än kommer att se ut. Jag älskar mig själv och jag älskar det jag gör nu. Jag vet att jag är redo. Det är därför jag gör det.

Och vet ni va. Jag har alltid en B-plan, och alltid en backup-plan. Jag är visst en “allt eller inget-typ” men jag är också en som person som vill göra allt säkert. Men är det alltid det bästa att köra säkert? Släpp loss och lyssna på dina drömmar. Våga ta risker. Våga lita på ödet. Våga lita på dig själv.

Självklart allt kan hända, allt kan misslyckas. ALLT. Japp, vi kan också dö imorgon. Eller så kan vi ta oss i kragen, göra något åt våra drömmar och försöka nå dem. vad vore livet utan risker? Vad vore livet utan hopp?

Detta är bara en början. En liten början på väg till KANSKE något stort. Varför säger jag kanske? Ja, för att såklart det kan vara så att jag imorgon eller om ett år är intresserad av något annat. Eller om 100 år. Men vem bryr sig? Vad jag vill nu är huvudsaken. och då ska jag kämpa för det.

Jag vill detta.

Jag bryr mig skit vad andra tänker och tycker. Klart fitness är ohälsosamt och allt detta. Jag håller med att det sabbar upp allting, ämnesomsättningen osvosv. Dieten kan vara lite sjuk och de sista veckorna är verkligen sjuka.
att man inte ser ut som på scen året om. Vi vet alla det. DET ÄR INTE MÅLET. Jag skulle ljuga ifall jag skulle säga att jag inte bryr mig hur jag ser ut på scen, eftersom såklart jag gör, eftersom alla dessa veckors och månaders slit kommer synas den dagen men samtidigt, nej jag bryr mig inte på det sättet att jag vill se ut så livet ut. Nej, det gör jag verkligen inte. Det är verkligen inte orsaken jag gör detta. Vet ni varför jag gör det? För att jag vill ha mål, jag vill ha drömmar jag kan uppnå. Jag gör det för känslan. Känslan på scen är obeskrivlig. Jag vill göra nåt nytt än modella, men ändå lite något åt det hållet, Jag tar ett helt nytt steg mot världen nu. Och ja, kanske det är ett minimalt. Jag är 19 år, jag ska tävla i juniorer, detta är min första tävling, men för mig är detta huge. En händelse jag kommer troligen minnas livet ut.

Ja, jag är nervös. För detta är något jag har velat länge. Och jag har dendär glädjerusen i huvudet, kroppen varje gång jag påminner mig själv om detta. Ja,det är verklighet. Jag måste faktiskt ibland nypa mig själv för att förstå att detta är ingen dröm. Detta händer på riktigt.

Jag älskar att nu ha ett mål, en orsak att stiga upp varje morgon. Varje gång jag är färdig att ge upp på gymmet, har jag en orsak att fortsätta. Varje gång jag vill ge upp för dagen, för stunden, varje gång det känns att jag är lite nere, påminner jag mig själv om detta, det får mig att hoppa till, av happiness.

Detta kommer vara jobbigt.
Men jag vill det.

Och jag tänker göra det.

Jag bryr mig inte om vinsten. Jag vill detta för MIG SJÄLV.