Allt mera pratas det om ÅNGEST. Stress. Prestation. Utbrändhet. Depression. Panikångest. ..Det är BRA att ämnet tas upp. Men det sorliga är hur psykisk ohälsa ökat för varje år..
Jag vill bara nå ut till alla och hjälpa på något sätt. Jag har varit där. Jag har varit den som stressat ihjäl mig. Blivit utbränd. Varit deprimerad. Varit fånge i min egen kropp. Mitt huvud. Mitt eget hem. Fängslad av ångest. Beroende av att lyckas. Aldrig känna sig tillräcklig. Höga prestationskrav. PRESTATIONEN KOM UTIFRÅN. Inne har väl vetat att jag är tillräckligt bra som jag är. Tack vare mamma som har en stor självrespekt och en bra uppväxt för mig. Den delen var väldigt svag i mig när jag var yngre och den blev mindre allt mer jag påverkades av omvärlden. Jag skyller inte på något, någon. Det var ju jag som tog in all information och påverkades. Det finns vi som är lite överkänsliga för allt som händer, sägs och görs. Vi är så olika personer och inget man direkt kan välja, ändra på speciellt om man inte vet om det. Jag var ung, förvirrad och ville bara göra rätt. När man är i tonåren vet man inte vem man är, vad man vill, vad som sker osv. Man bara lever. När man blir äldre så har hjärnan utvecklats, man ser allt i en ny värld. Men då man är i tonåren behöver man stöd, hjälp, närhet, trygghet. Man måste känna sig OK, tillräcklig, älskad. Annars orkar man inte. Idag orkar jag lätt stå på egna ben, jag behöver inget stöd eller accepterande från någon. Jag klarar mig bra själv, även om det är väl mycket lättare, roligare, underbarare då man har någon annan vid sidan om för vi alla mår bra av närhet! Tex. min familj, vänner, släkt. Jag älskar dem och de är en stor del av mig, men det viktigaste är att man skapar först ett tillräckligt starkt band med sig själv och älska sig själv innan man kan älska någon annan.
Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan mera om detta hur mycket prestationer människor har nu.
Hur bortskämda vi är.
Hur allt ska vara bra, snyggt, grymt, duktigt, stiligt, ordentligt gjort.
Allt ska vara helst perfekt gjort. Sagt.
Annars byts man ut mot en bättre.
Vänner väljer du via internet.
Pojkvänner lika så.
Bara att “swipe:a” åt vänster om man inte anser någon vara tillräckligt bra.
Man jämförs ständigt.
Man får in information 1000 gånger mer via media, bilder, musik, texter på internet än vad man hade gjort utan mobiltelefonen eller datorn/tv:n före.
Det är inte längre tidningar eller reklamer på tv:n som är problemet. Mobiltelefonen är hundra gånger värre.
Jobbintervjuer skes online, du behöver inte vara utbildad bara du har 100000 följare på sociala media.
Modellagenturer väljer inte dig för ditt utseende, strålning, personlighet mera, de väljer utgående från vem de kan få mest reklam och godo av.
I storstäder är allt ytligt.
Man kan köpa följare på Instagram.
Ju mer följare desto bättre.
Köper shoutous för att bli visad.
Kommenterar alla från topp till tå.
Människor publicerar sin kropp i så lite kläder som möjligt för att få fler gillningar.
Sätter ut sig själv och låter andra kommentera och värdesätta dig genom numror och åsikter.
Försöka skaffa bekräftelse genom internet.
Förr i tiden, utan media och internet var mar nöjd med mycket mera kan jag tro, man gnällde inte om man hade värk direkt eller googlade direkt minsta symptom. Man var nöjd bara man fick mat och värme under dagen. Man gnällde inte för kylan ute, det var en vana varje dag man fick kämpa för, det fanns inga bilar och motorcyklar riktigt långt bak i tiden, man fick ta sig på egen hand till skolan, jobbet. Man hade inga val, man gnällde inte, man kämpade för sin egen och sin familjs skull. Det fanns depression, ångest, ätstörningar, säkert, men det pratades inte om det, fanns väl inte mycket information eller hjälp inom det. Man var tvungen att fortsätta livet. Nu är vi obekväma så fort det är lite mörkt i rummet, då man fryser, då det blir tungt att cykla hem i motvind, då man inte har några kläder att ha på sig “för man ser så dum ut”.. Vi gnäller om utseende, prestation, stress och ytliga saker istället för att fokusera på vad vi har och vara tacksam över det istället för att vara otacksam för det man INTE har.
Alla har inte värme, familj, vänner, jobb, pengar, hus, möjlighet att ens röra på kroppen pg. någon sjukdom.. och vi gnäller om om det gör lite ont i huvudet direkt. Och så slänger man i sig lite värktabletter för att bli bekväm igen. Är vi hungriga är det bara att ta fram snabbaste app på mobiltelefonen så är maten framför näsan på direkten. Man behöver inte gå ut och träna med fotbollslaget då man kan göra det via xboxen på tv:n. Man kan köpa sig till allt. Bilar går av el. Snart går kryssningfärjor samt flygplan på egen hand de med. Vi förlorar jobb. Ingen utbildning respekteras. Föräldrarna behöver inte leka med barnen för datorn tar så bra hand om det. . Vi får medicin till minsta värk, problem och svårighet man har. Vi gnäller och skyller på andra. Ingen av oss är nöjd med det vi har. Vi uppskattar ärligt inte vardagen. Vi uppskattar inte att vi lever i ett tryggt samhälle , att vi faktiskt har en säng som vi kan sova på. Att vi har färskt vatten och mat för dagen. Om något händer oss så finns det medel för att hjälpa oss. Ekonomiskt, medicinskt mm. Ändå klagar vi!
Vad är det som gör att vi människor aldrig är nöjda? Förra året så klagade folk på att det knappt var någon snö. Skidåkare klagade och klagade, barnen klagade, föräldrar klagade. Vi vill ha snö! Mer snö! I år klagar alla på att vi har för mycket snö. Överallt! Och inte fan är det någon som är nöjd? Vi klagar ändå!
Har du någonsin sett miljonärer och miljardärer som är oerhört framgångsrika, men otroligt deprimerade och missnöjda med sina liv?
De har alla bilar, hus och materiella ägodelar som någon någonsin kan önska, men de är fortfarande inte nöjda. Alla pengar i världen kommer bara förstärka vad som redan pågår inom dig. Om du är olycklig nu, kommer pengarna inte göra så stor skillnad. När du inser att materiella saker inte kan ge dig varaktig lycka, har du möjlighet att bestämma om du vill vara lycklig eller inte.
Ingen föds till ett garanterat problemfritt liv. Har man en negativ och gnällig attityd, så har man också möjlighet att förändra den. Många tycker säkert att vi måste klaga för att förändra. Men samtidigt glömmer ni allt det positiva som finns runt omkring er. Det finns folk som har det mycket värre än er själva, tänk på det innan ni säger att maten inte är tillräckligt god, eller att ni inte kan få in alla hundra kanaler på TV:n.
Ju mer vi har och äger desto mer ska vi klaga. Desto mer vill vi ändra på. Ju mindre man har desto mer tacksam är man. Vi måste verkligen hitta tillbaka till tacksamheten över det vi har och inte klaga över vart och vartannat. Vi lever redan i en kaotisk värld där man bara förväntar sig och förväntar sig. Det är dags att vi stannar upp för en stund..Var tacksam för att vi har ett så otroligt bra liv egentligen och att vår hälsa är i behåll.
Läste ett inlägg av Wiktor Axborn här en dag, han skrev bra om ytligheten i tex. Stockholm jämför med andra småstäder man växt upp i.
Håller 100% med, det är en ganska stor “chock” att se hur stor skillnad det är jämfört med tex. den lilla skärgårdsbyn jag bott i med typ 15 000 invånare och tex. Tokyo 13,62 miljoner invånare. Jag hade ingen aning om världen eller modellarbete då jag reste dit ensam som tonåring, det värsta var väl att man alltid haft något stöd och någon att fråga om man inte förstår, i Tokyo var allt främmande, ingen hjälpte och ingen talade Engelska. Jag hade aldrig ens åkt tunnelbana/tåg ensam, jag hade väl inte upplevt mycket i livet pg. var och hur jag var uppväxt, men även mig själv som inte följt med praktiska saker i vardagen, visst hade jag åkt tunnelbana femtio gånger med min syster i Stockholm, men jag hade väl inte förstått att jag kanske borde lära och följa med vad som sker istället för att bara go with the flow. Tänkte så mycket och var så i mina egna världar, oroade mig om onödiga saker och följde med alla ljud, rörelser, människors beteenden att allt annat bara gick förbi, som i skolan, där jag dagdrömde mest i lågstadiet och i högstadiet lekte, stökade med de andra eleverna.
Såhär skrev Wiktor,
En stor skillnad jag märkt här i storstaden, som inte riktigt på samma sätt existerar i småstäder, är den extrema ytligheten som jag inte alls till början va beredd på.. Men först börjar vi med hur det ser ut i lilla Falkenberg.
En underbar stad vid havet som är ett stort turistmål under sommaren med sina kilometer långa sandstränder och mysiga stadskärna. Kanske inte riktigt märks av folk som alltid bott där, men jag som ofta är på resande fot kan säga att sommaren i Falkenberg är något alldeles speciellt. Man får verkligen semesterkänsla, känner sig levande och trygg var man än befinner sig.
Jag tror såhär, bor man i en liten stad, så nöjer man sig snabbare med det man faktiskt har. Det är alltså många fler ungdomar i småstäderna som känner sig viktiga och nöjer sig över vem man är, än vad det är i storstäderna.
Varför det är lättare att känna sig ”viktig” i en liten stad eller mer ”oviktig” i en stor stad. Har för mig blivit ganska tydligt nu när jag fått känna på storstadslivet och allt handlar om befolkningens attityd och stadens antal befolkning.
Alla vet vilka alla är. Så fort det händer något så blir det fort en snackis och rykten går så hela stan vet det dagen där på. Går man en vända genom city en lördagseftermiddag så hinner man knappt blinka innan det är någon ny känning som dyker upp eller någon bekant som man ska hälsa på.
Men inte här i Stockholm. Här bor det så otroligt mycket mer människor som gör det omöjligt att känna eller veta vilka alla är. Folk vill höras, synas och vara bäst. Det kryllar av kändisar, b-kändisar, c-kändisar eller bara folk som tävlar om att bli den nya Beyonce eller Brad pitt.
Popularitet och värde byggs på vem som har flest kontakter på stureplan eller har mest följare på sociala medier.
Det var som att man helt plötsligt kände sig som en fisk i medelhavet och man fick känslan av att folk typ såg ner på en eller tänkte ”vem är det?”. Märkte att det är extremt lätt att bli överkörd här och man får verkligen kämpa för att få ett ända ord sagt.
Känner någon likadant?
En annan bra text skriven av Mattias Strandberg
…”Även förr i världen var det viktigt att som ung passa in i gruppen och vara socialt accepterad. Men då kunde du ofta vara omedveten om allt du inte blev inbjuden till. Idag kan unga människor direkt se vilka kompisar som umgåtts utan dem, eller vilka fester som de inte blev inbjudna till. Jakten på social status har med andra ord tagit ett jättekliv och stressen att passa in har ökat.
Men det här är inte en företeelse som endast finns bland unga människor. Om din kusin lägger upp bilder på sin nya bil, en bekant skriver hur skönt det är på solsemester och grannen visar upp sitt nyrenoverade kök så vänds omedveten blicken inåt: ”Vad har jag gjort då?”. I jämförelse med andra är det ”vanliga livet” inte så glamoröst, men du ser inte de andras vardag.
Det finns så klart ingen lätt lösning, sociala medier har samtidigt medfört mycket positivt i att vi nu kan hålla kontakter med släkt och vänner över stora avstånd och tidszoner. Men kanske behöver du bli bättre på att prata med personer direkt och inte bara bilda dig en uppfattning om deras liv utifrån vad de lägger upp på Facebook. Deras liv är sannolikt fullt av utmaningar som du är glad att slippa, på samma sätt som de helst inte skulle vilja brottas med dina utmaningar i livet. Pressen att vara lycklig och framgångsrik blir onekligen mer framträdande när du hela tiden behöver vara lika bra som det bästa av alla omkring dig.”
“Aldrig har jag känt mig så deppad som när jag hängde på de där hemsidorna. De fick mig att avsky mig själv, att känna mig cynisk på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Ansiktena som flimrade förbi på skärmen kändes inte som människor. Allting var som ett spel där man skulle optimera sin profil i syfte att få flest chattförfrågningar. Det var inte på riktigt. Nätdejting fick mig att hata mig själv. Jag lever hellre ensam resten av livet än att testa det en enda gång till.”
Jag SJÄLV anser att de som har ett beroende, problem inom detta område och är tvungen att använda sociala media, instagram varje dag för bekräftelse och följa gilla/följar-numrorna dagligen och påverkas av det genom att bli glad/ledsen för nummern är lika väl farligt som att vara beroende av vågen, kroppsvikten. Hur kan man ärligt talat låta sig styras via något så fånigt som inte berättar något om vem och hurdan du är egentligen?
Jag tycker tex. Instagram, facebook, snapchat (de sociala media profilerna jag använder mig mest av) som en positiv sak däremot. Jag har det inte som en hets, beroende eller negativ sak. Det får mig aldrig att må dåligt, aldrig någonsin. Det har aldrig hänt och kommer aldrig att hända. Jag sktier fullständgit i hur många läsare, följare jag har. Visst är det roligt att få nya följare som verkligen inspireras eller gillar mig för den jag är. Varför jag gillar att blogga och instagramma är för att jag når ut till människor, inspirerar och inspireras av andra, jag vill hjälpa, stödja, finnas där som kontakt och en stor andel för ingen orsak alls, jag bara tycker det är roligt och som typ en dagbok som är mycket lättare att ta fotografi på än skriva. Bloggen skriver jag ju på, för det är väldigt roligt det med och för det är en slags terapi! Vad tråkigt det hade varit om den var privat eller jag bara skrev för mig själv, då hade jag inte haft någon inspiration dock. Även om jag huvudsakligen gör det för min egen skull, men visst inspirerar det om någon annan läser. Vare sig det är mamma eller grannen Gunilla 83 år. Jag tycker att om du känner av någon negativ känsla eller ångest då du öppnar någon social app, ska du verkligen så fort som möjligt stänga av, radera det hela. Bäst av allt lämna mobilen bort. Ha tex. morgon och kväll som en rutin att du använder, men styr inte hela vardagen av mobilen, livet utanför är 1000000000 intressantare och roligare och mera underbart. Du får så mycket mera i längden av att spendera tid med de nära och kära än ytliga människor på sociala media. Det håller inte. Det är inte värt det. (menar inte något personligt, måste också ta upp att jag har mött flera underbara människor via sociala media och som jag fortsätter ha kontakt med, tack vare att det finns till. Men fick jag välja skulle jag absolut alla dagar i veckan välja personlig kontakt, telefonsamtal, träffar i riktiga livet, göra saker påriktigt istället för på datorn, skriva brev, gå ut på restourang m.m istället för att beställa hem via appar osv.)
Hatten av för personliga bloggar, instagram konton som inte endast reklamerar, sänder ytlig och falsk bild av deras riktiga liv utan vågar berätta ärligt, visa mer av sig själv!