Är inte alls hungrig (verkligen inte, har mat varannan timme och mycket mat, normal mängd, asso såna portioner normala människor äter 2 gånger dagligen och jag äter 6 gånger 😀 ) det är inte det som är problemet med kosten. Mera det att jag MÅSTE följa det, och jag är den typen som hatar att BEHÖVA göra något.. så såklart gör jag tvärtom. Så har det varit hela mitt liv, säger någon att jag ska göra något, strejkar jag och säger någon att jag inte ska göra det, gör jag verkligen det. Eller att jag inte klarar det, ja då fan ska jag visa dem 😛 Läsa på prov, nepp. Diska? Nepp. Städa rummet ? Nepp. Hjälpa till att måla? Nepp. Sen plötsligt då ingen förväntar sig så gör jag det. Ja då börjar jag diska, fast på natten. Eller måla en dag då jag sovit 1h. Eller öva på prov dagen före. Eller städa rummet + allt annat i huset då jag känner mig för, gärna då ingen är hemma så jag allt kan överraska dem 😉 osv….. och så är det ju detdär med att jag älskar att äta frukostbuffe + mjölkprodukter, och så är man mätt i 3-4h och äter nästa boom buffemat och så håller det på. Så kan man ju inte leva ifall man vill ha muskler, en förbränning i skick och ja ifall man tävlar. För magen, iallafall min laktosmagen tål det inte. Jag får inte heller äta gluten 🙁 Det är ju sjukt bra, för jag mår superbra och magen också! Menmen suget då… jag älskar bröd 😀 Men vadfan.. MAN ÄLSKAR SÅ MYCKET I LIVET.
Människan kräver alltid mer av det som får dig att känna bra, därför är det så lätt att bli beroende. För man vägrar stiga ur sitt comfort-zone. Man är så jävla feg. Man tål inte minsta kämpande, lite värk, pina, slit. Sådan var jag aldrig förut.
Det var väl därför jag fick anorexia. jag tyckte jag aldrig var värd att ha det bra, jag ville däremot lida. Jag ville vara utan att äta, jag ville träna mig till döds och jag ville bestraffa mig dygnet runt. Jag ville pina mig saker, jag ville dygnet runt hålla på att göra saker och jag fick aldrig vila. jag fick aldrig ha det bra. Till och med på natten var jag tvungen att spänna mig och hälst av allt inte sova, för då skulle jag inte ha bränt kalorier (trodde jag = hjärnan fungerar inte då man inte äter). Jag fick INTE ha det bra. Jag fick verkligen inte njuta, slappna av eller le. Jag var tvungen att känna värk, jag hatade mig själv och hatade mig ännu mer då jag såg mina föräldrars blickar, de var så oroliga, ledsna, besvikna. Jag kunde aldrig göra dem nöjda. För jag var sjuk. Hela mitt liv har jag gjort saker för att andra ska bli glada, städa, laga mat till andra, ge presenter osv osv. har alltid glömt bort mig själv, vem bryr sig ifall jag mår dåligt, bara andra har det bra. Ifall jag satte ner mig och skulle se på en film med godis, kände jag mig hemsk. Blev äcklad av mig själv, inte på godiset, men äcklad av MÅ BRA känslan. Jag var inte värd det. Jag var det minsta barnet i familjen och jag var tydligen så bortskämd enligt alla. Jag var inte värd min mamma och pappas kärlek. jag skämdes för mina systrar att jag fanns. Jag ville flytta bort så fort som möjligt, därför rymde jag ibland. Jag ville vara ensam, i mörker, värsta fall inte äta, jag ville tvinga mig att gråta så ibland slog jag mig själv eller två gånger t.o.m skar jag mig själv (är så glad att jag aldrig gjorde det fler gånger, thank god, det hade bara fattats) för jag var tydligen inte värd att ha det bra. Iallafall inte ifall jag hade gjort något “dumt”. Ifall föräldrarna eller syskonen eller kompisen var besvikna. Eller hade blivit “arga” på mig. Ibland bet jag också mig själv för att få märken på mina armar, haha sjuk i huvudet verkligen.
Men thank god att jag växt upp. Thank god. Under sina tonår så utvecklas din hjärna helatiden (som kroppen också) den är inte fullvuxen förrän vid 25. Så jag har fem år att bli klok 😉 Haha. Men det är ganska skönt att veta, att jag inte alltid kommer tänka så som jag gör och jag har all den tid att utvecklas, bli bättre och säkrare på vem jag är och vad jag vill. Ja så mina “roller” har bytt helt.
Jag är som en annan person nu och är OROLIG över min kropp och huvud och liv dygnet runt, i värsta fall tror jag att jag har en sjukdom eller ätstörning och klarar inte av att äta hälsosamt/lite eller träna. Minsta lilla “pina” känns hemsk för mig och har lite trauma över vad jag gått igenom.. så ifall jag fick välja skulle jag väl vila och meditera dagen lång, ta hand om mig själv, vara på spa, masseras och leva i solsken. Men det är inte möjligt. Måste lära mig att livet är inte en dans på rosor och jag måste vara beredd på nedförsbackar och tillåta mig själv att ha det dåligt. Det betyder inte att hela livet kommer bli dåligt igen, det är bara en liten guppe i det långa fina livet som väntar på mig. 🙂
Åh herre vilken text!! För precis SÅ är det (eller var det). Man tyckte synd om de andra att man fanns, att folk såg en som bortskämd (som dig som är yngsta syskon) fick en att hata sig själv ännu mer. Att höra något sånt gick inte (trots att man idag kan se att man car långt ifrån bortskämd) men bara någon sade någon som gjorde att man kunde antyda att “hon säger att jag är bortskämd” kunde få hela världen att rasa. För man kände sig inte värd något, inte att sitta still och inte sova..
<3
Blir till mig vad lika din text är om hur jag känt/känner mig. (Som om den var skriven utav mig). Jag har precis som du gjort en liknande resa och är nu “frälst” utav träningsglädjen. Kanske har jag hamnat här för att jag känner att det blir en personlig resa psykiskt och fysiskt där jag kämpar, utvecklas och får resultat utav (mitt) jobb! En känsla jag tidigare hade otroligt brist på så som du också upplevde det från din text. Hur som helst, så får det mig att må bra idag att läka och fylla denna tomhet med kämparglöd på gymmet idag. Inte för att trycka ner eller straffa mig själv utan för att UTVECKLA mig själv för att i framtiden kunna stå med stadiga ben på denna jord och känna känslan av att “den här resan är min”!
<3