Varför är det alltid så (för mig) att efter en bra dag kommer en sämre. Okej inget kris men har helt jätteont i magen idag, den bråkar otroligt ofta nu för tiden. Speciellt då jag ändrar på kostschemat och sätter in nya livsmedel magen inte är van med. Tex. för 3 år sedan åt jag JÄTTEmycket broccoli, och idag då jag smakade en minimal bit av det, så BOOOM sväller magen upp och säger strejk för idag. Gick ändå iväg och träna, brukar hjälpa, men inte denna gången. Hade svårt att koncentrera på annat än “aj min mage” så blev ett segt, okoncentrerat, noll-motivation att fortsätta och bara önska tiden rann iväg, helst av allt till mitt nästa pass. Gav ändå inte upp, fick göra vad jag kunde och pressade ut min ilska/irritation i musiksmaken istället. Till slut blev jag så irriterad på bandet som sjöng att jag bara rev hörlurorna ut och sade, tack och adjö och tog cykeln med och istället för att le till alla som jag brukar (lol, bara en vana jag har) så stirrade jag ilsket på dem, haha, en sådan PMS dag typ! Ibland har jag humörsvängningar som en berg och dal bana, direkt då jag fick mat var jag glad igen. Haha! Kokade kaffe och letade lite efter jobb eller studieplats. Inte säker vad jag vill ännu, men nåt ska jag fixa mig! Trött på att jobba hemma från datorn, här ska det bli ändringar! Som många inte tror, är jag väldigt lat av mig. Men då jag led av anorexia bestraffade jag mig och tvingade mig göra saker jag egentligen inte orkade. Jag tyckte också jag inte var värd skjuts till skolan även ifall pappa erbjöd sig, så jag tvingade mig göra allt. Städa också hela hushållet helst av allt. Nu på min fritid gör jag allt för att undvika städning eller extra motion. Men ibland får jag en liten motivationkick och VILL cykla eller nåt annat, bara för att man varit lat och gjort ingenting för länge. Men aldrig mera bestraffar jag mig eller tvingar mig göra något jag inte vill. Inte ens för att vara snäll eller omtänksam. Nu lyssnar jag vad jag vill och känner mig för. Och oftast blir det det jag är bekväm med, det vore väl bra att gå lite ur bekväm-området ibland och låta kroppen, huvudet jobba lite, men tro mig, jag är väldigt stark som person och har dagar där det händer rejäla nedslag av otur och inte små grejer som magont utan verkligen i stil av “hej jag är djävulen och jag tar hand om din dag” såna grejs och då får jag verkligen inte en minut vara ifred av lugn och ro, bekvämhetens paradis. Kanske därför jag tar all vara jag har nu och är så lat som möjligt då man inte vet när nästa kris kommer. Eller så tar kroppen tillbaka det allt jag tvingade kroppen att göra när jag var sjuk.
Har också såna dagar där jag bara måste vara ifred, för mig själv, ensam. Ganska ofta faktiskt. Men dessa dagar är för det mesta de dagarna man egentligen behöver prata med en vän. Men jag tycker att har man styrkan att klara av att vara ensam, lyssna på sig själv och sina tankar, då ska man ta vara av det. För det är inte förrän du känner dig själv som du kan börja ett riktigt förhållande och vänskap med någon annan. Ett visst mått av ensamhet kan vara berikande. Det kan hjälpa oss att möta och lära känna oss själva och höra vår egen inre röst. Det kan underlätta för oss att komma i kontakt med vår egen kreativitet och att få insikter vi behöver för att kunna ta beslut i viktiga frågor som gäller våra liv. Det kan låta lite absurt men att göra sin ensamhet trivsam föder också möjligheten till genuina möten med andra. Trivs man med sig själv och sin situation utstrålar man det. Men känner man sig bitter får man ett krampaktigt förhållande till andra.