Igår kväll satt jag och mejlade med några stycken tjejer som hade det svårt. Kände mig så igegen i vad de berättade.. fick så svårt att vara, men samtidigt ville jag hjälpa dem. Det bästa jag kunde göra i situationen var att vara där som stöd. Ni som har vänner, släktingar eller du känner någon som har en svår ätstörning.. var där för henne, berätta att du finns här. Kommentera inte och säg inte vad hon borde göra bättre, istället visa lite kärlek. Jag fick kärlek från min familj, och även några vänner. Men jag var så arg och instängd i min egen värld att jag inte tog emot det. Jag drogs mer och mer bort från mina vänner och syskonen hade jag ingen kontakt med mera förutom min närmaste syster lite ibland, men vi grälade ALLTID så det var inte mycket till att prata. Mina föräldrar var jag bara arg på, jag ibland läser mina gamla mejl och ser hur hemskt jag skrivit till dem, skrikit och skyllt på dem. Visst hade jag anledning, för de gång efter gång lovade att de skulle ta ut mig ur sjukhuset då jag passerat en viss vikt. Men så blev det inte så. Men det förstod inte jag. Kändes bara som om alla hade lämnat mig och jag var ett offer. Nu senare ser jag hur mycket det har påverkat hela min familj och hur lyckligt lottad jag avr som hade dem som stöd. De gjorde allting för mig. De tog ledigt från jobbet, de googlade och mejlade/ringde alla världens ätsötrningskliniker. De rymde med mig till Stockholms Mandoklinik med poliserna efter. De hälsade på mig varje dag. De höll hoppet uppe. De skrek inte tillbaka, de var alltid så lugna och sade att allt skulle ordna säg även ifall jag bara svärde och skrek hur allt är deras fel. Jag är evigt skyldig er hela mitt hjärta och evigt tacksam att jag hade er, och att jag fortfarande har er. Ni, mina föräldrar, mamma och pappa är det viktigaste för mig. Tack.
Blev som ett avskedsbrev, haha fy… Nejmen har haft lite dåliga dagar jag själv också, inte svåra/ångest eller nåt sånt.. bara personliga grejer och varit lite less. Jag tränar inte så ofta då jag känner mig ledsen, håller mig borta från att leka med känslorna i gymmet. Kan orsaka problem, eller blir som ett beroende att man har något “coping-strategi” för att få de jobbiga känslorna bort. Istället borde man möta de känslorna, gå igenom dem, känna, och fundera vad som är fel. Jag har aldrig riktigt lyckats med det, men det var en av mina tips jag fick då jag var sjuk. Att köra lite “mindfulness”, att endast ta 3 djupa andetag verkar vara väldigt effektivt. Eller bäst av allt är ju att prata med någon, men alltid kanske man inte har någon. Men ifall du har någon, ta modet och berätta. Ring upp henne. Det kan vara allt du behöver i den situationen.
