Ibland är det väldigt skönt att min rheumatism delvis är osynlig, ingen kan se att jag är sjuk och ingen kan döma mig utifrån min sjukdom. Men det är också det som är problemet. Ingen kan se och därför har de svårare att förstå. Ingen kan se den inre värken jag strider med ständigt.
Det positiva med då det inte syns.., är att jag inte behöver berätta för någon om jag inte känner för det. I vissa stunder vill jag bara vara som alla andra, jag vill smälta in, inte sticka ut, inte ses som den ”sjuka”. Inte få kommentarer och konstiga blickar.. Bara få vara ifred. Glömma sjukdomen ibland.
Å andra sidan finns det massor med negativa sidor, När jag mår som sämst vore det skönt om folk kunde se att jag var sjuk, så att jag slapp förklara. Tex. när jag åker kollektivt och knappt kan stå för att lederna gör så ont. Då önskar jag att det hade synts, så att någon hade erbjudit mig en plats.. jag kan knappt minnas hur många gånger jag fått sneda blickar då jag har haft så ont så jag varit tvungen att ta av mig skorna och suttit barfota, med svullna fötter av värk och fläckar på huden, jag har fått bita mig i läppen för att inte skrika eller gråta av värk och värst av allt – ta någon av de prioterade platserna när någon äldre fått stå bredvid. De stunderna hade jag bara önskat att andra hade sett och förstått min pina, att jag fullständigt inte kunde stå upp och erbjuda min plats. Att jag hade så ont så jag inte visste hur länge jag skulle stå ut innan jag var hemma (med mina ispåsar och medicinen jag glömt hemma..)
