Heeeey!
Var en stund sen igen! Känns inte OK att bara slänga in ett kort inlägg via mobilen sådär bara, vill ju alltid sitta ner och skriva långa rader, lite som att prata med mig, kan inte bara säga några ord, antagligen säger jag inget alls eller så babblar jag på i flera timmar! (påtal om det så kallades jag babbelmåsen i hantverkarskolan haha jaaa, jag har gått en sådan kurs! Var typ 6 år och lärde mig 7% av hela skolan typ) Sån är jag bara, 100% eller 0%!
Vad gör man? Man = JAG sitter och gnagar i mig några jumbo skålar glass med chokladbitar och jordnötter samt karamell-sås toppat på. LYX DELUXE. Skulle man sitta ute och äta det, stirra ut på det trista men friska vädret vore det väl ännu lyxigare, men nöjer mig såhär med en svart vägg och datorskärm framför mig. HELT OK DET MED! 😀 Aja. Vad som snurrar i huvudet är att ta vara på dagarna överlag och en massa tankar i huvudet idag. Har länge dock funderat på denna grej. En sak som nästan stör mig..och gör mig fundersam, chockad, förvirrad.. får inte riktigt något vett i det hela. Nämligen detta med utseende och krav, kritiska människor som dömmer andra människors personlighet och utseende och prestation eller beteende………..
…Vart jag än går…Ja nästan vart som helst… Ser och hör jag gnäll, skvaller, kritik. Gnäll om sitt eget eller andras utseende, beteende. Är väl tvungen att skriva exempel så ni får ett hum om vad jag babblar om... På jobbet, gatan, möten, mejl-inkorgen, syskon, vänner, okända människor, bekanta, samtal i mobilen, tidningar, reklamer,bloggar, nyheter, bara överallt, 80% av samtalsämnen är: utseende eller gnäll över någons beteende och en känsla att man måste vara perfekt och ändra på det som är enligt någon “fel” och olämpligt eller onormalt. (jag förstår om det påverkar andra människor negativt eller om det finns regler att klä sig/bete sig på ett visst sätt någonstans osv men överlag..) Om ni inte ännu heller förstår vad jag menar ska jag ge exempel. Först ska jag äta slut min glass och svepa i kaffet. “paus”
Meningar man hör typ dagligen..(ok lite överdrivet)
- Usch hur jag är svullen
- Tycker du jag ser tjock ut
- Fyyy jag känner mig som ett berg
- Kolla hur smal hon är
- Hon måste vara sjuk
- Omg hur hon är manlig
- Ser du vilka ådror inte normalt ju
- Fyfan detdär är ju inte ok
- kolla på den människan hur den klär sig wtf
- Skaffa lite skinn på kroppen vetja du är ett vandrande skelett
- Få lite bröst och kurvor, man måste ha något att ta på ju
- WTF vilka stora bröst !har du opererat dem eller
- Du som är så stor, kanske du borde gå på gym lite, jag vet ett jättebra som ligger nära mig
- Grattis på födelsedagen, tyckte ett gymkort passar dig som är så liten och klen
- Ät lite mer vetja du måste få lite rundare kinder
- Är du helt säker att du ska äta ALLT detdär?
- Alltså träffade du dendär personen, superkonstig, hon sa ju ingenting typ, vad är det för fel på henne!?Osäker människa
- Eller hon som pratade och ropade stört överallt, som om hon skulle äga hela världen ju. Hon tror hon är något.
- Såg du den killen bakom hörnet, han bara stod där och stirrade, sjuk
- Vad är det för fel på mig! Varför ringer han inte!?
- Jag är säkert världens äckligaste, fulaste, dummaste människa han känner.
- Borde du inte göra något åt ditt hår? Det ser lite slitet ut.
- Är det inte lite väl kort klänning? du ser nästan lite slampig ut.
Om jag fick välja skulle jag leva i en värld utan en jävla massa kommentarer och energi på utseende. Är det så himla viktigt? Jag skulle lätt kunna glömma hur jag ser ut och inte bry mig om hur andra ser ut, leva utan speglareller en enda tanke på sånt. Ja visst kul att fixa sig lite fresh till en dejt osv..men lägga halva av sin tid och energi och gå och gnälla, ha ångest och stressa över något så onödigt? Människor som är så besatta av vågen också. Väger sig varenda dag. Får panik över att ha gått upp två kilo, är det hela världen? Påverkar det ditt liv? Är du en sämre person för det? Vem bryr sig? INGEN. Ingen märker det, ingen tänker på det, ingen bryr sig som sagt. Bara du. Vare sig det vore lite vätska i kroppen, ansiktet eller lite extra fett på magen, ja ingen annan än du märker det. Det finns tusentals viktigare saker i livet. Gå inte och kasta bort halva din tid på att oroa dig om vikten eller stressar ihjäl dig för att hinna “springa bort det” eller hoppar över middagen för att se smal ut till dejten. Jag trodde sånt inte hände mera. Der var over it. Att det kanske fanns när man gick på högstadiet. Man var osäker, trodde på allt man läste och man ville se ut som alla topmodeller. Men att idag se vuxna, äldre personer och t.o.m föräldrar hyperventilera av deras utseende/ vikt gör mig nästan förbannad mera än chockad eller orolig. Det är ju NI som skapar hetsen till barnen och tonåringarna. Det är föräldrarnas uppgift enligt mig att vara en bra förebild. Jag har alltid sett upp till min mamma som är sig själv alla dagar i veckan. Och nöjd med det.
If you constantly focus on what you don’t have,you will never fully appreciate what you do have.
Jag förstår visst att vikten, utseende påverkar oss på ett sätt. Som mig, jag är inte bekväm med att jag ibland är lite väl mager och skulle gärna gå upp i vikt och ha kurvor. Men so what. Kroppen är som den är. Ibland är man lite smalare, ibland lite mera muskler, lite mindre, ibland lite svullen eller torr, ibland väger man mer och ibland mindre. ÄR DET ÄNDÅ NÅGOT VI SKA STRESSA ÖVER. Slösa onödig energi på!??! Man mår ju bara sämre då. Istället för att gå och ha ångest över det kan man visst göra något åt saken, som jag äta mera men samtidigt skippa vågen, skippa hetsen, skippa allt. Acceptera läget. Aktivera sig. Se det som en bra sak att man kan förändra det ifall det verkligen påverkar ditt liv, mående, så mycket att du måste ändra på det och sedan GLÖMMA DET. FOKUSERA PÅ DET VIKTIGA I LIVET. L.E.V.A. Du kommer aldrig bli nöjd med utseendet förrän du glömmer all strävan om det du inte har och accepterar det du har istället. Håret håller sig bara några dagar efter hårsalong besöket. Sminket i flera lager du höll på i en timme försvinner snabbare än vinden. Naglarna du betalade tusenlappar för går av. Vikten går upp och ner. Magen är svullen. Du får celluliter. Finnar. Håret lossar. Du skaffar löshår. Håret kliar och du river av det hela. Du blir blek. Du solar. Du bränner dig. Du blir fläckig. Torr. Brun utan sol. Orange. Du går i klackskor. Stukar foten. Du köpet nya jeans. De passar inte. De är för stora. Du äter sju kilo glass för att få jeansen på dig. Du går upp i vikt. Du är glad. Du går på fest hela natten. Jeansen blir för lösa igen. Du blir deprimerad. Du jämför dig med photoshop-magdalena på nyaste omslaget av SOLO. Du vill vara hon. Du opererar dig. Det går fel. Du får betala halva din egendom. Du kollar igenom gamla bilder på datorn. Du önskar du aldrig hade förändrat något och aldrig gnällt eller varit onöjd på något du hade. Du var bara en liten oskyldig flicka. Tänk om du hade vetat hur fin och snäll du var. Du hade hela livet framför dig.
- Jag tänker nästan inte ett dugg på mitt utseende om inte någon nämner det (ibland kanske det kan verka så, då bloggen är mitt ställe att skriva ut och gnälla över det som inte egentligen finns och bara varar en enstaka moment i min såkallade stressvärld och dramaqueen moments som jag som sagt får ut genom att skriva här och så är det glömt resten av livet, dagen, året) UTAN det är världen runt om kring som gör mig chockad då jag hör diskussioner och samtalsämnen dygnet runt. ALLTSÅ VAD ÄR DET MED VÄRLDEN. Man blir ju helt sinnessjuk av att höra på sånt här(kanske ni också fått nog då ni läser mitt långa inlägg). Orkar inte ens spendera mera tid med personer som babblar om utseende och ångest och jämförelser med utseende, träning, kosten eller gnäll, skvaller om andra som jag inte ens känner. Jag har inget gemensamt, jag är inte ett dugg i samma åsikt och jag tycker det är bara slös på tid, energi och onödigt (är det bara jag som tycker det är onödigt? Finns det inte viktigare?). Jag tycker bara det är så synd om världen verkligen har blivit såhär? Eller är det bara TILL mig alla vill predrika om sina känslor och tankar? (okej en annan sak att hjälpa via mejlen, där jag VILL hjälpa.) Känns som om man aldrig får fred och ro, IBLAND. Finns det en ända mänsklig människa som INTE tänker på utseende hela tiden? SOM INTE JÄMFÖR SIG MED ANDRA? Som INTE kritiserar andra? Är jag den enda? Liksom det skönaste är att hitta de personerna som är som du. Som tänker lika och är lika. Jag behöver inget mer än äkta vänner, en familj, ett hem och ett arbete jag trivs med. Det är äkta lycka för mig. Äkta människor. Jag har hellre 1 äkta vän än tusentals oäkta. Helst flera av dem, men ibland kan det vara svårt att hitta de personerna, men det känns att jag hittat så många fina nu och jag tycker det är guld att spendera tid med nära och kära som PÅRIKTIGT älskar dig för den du är. Kanske det bara är jag som påverkas såhär. Men jag håller min åsikt.
Ärlighet. ÄKTA. Det är fantastiskt fint. Inget struntprat. Inget fake. Inget låtsande om att vara något man inte är, säga vad man borde säga, se ut som man borde se ut, bete sig som man borde göra. Inget sånt. Utan bara vara den man är. Sig själv…. Att inte få en enda blick/kommentar eller whatever else om man gör något udda. Du kan bara vara dig själv och vara bekväm som det. Det är så det alltid borde vara. Men sjukt hur det tydligen inte är acceptabelt mera. Visst förstår jag att man ska tänka och inte göra vad man än känner för på specifika ställen men ni förstår säkert vad jag menar..
Det har nästan blivit udda och konstigt eller typ onormalt att gå osminkad, ofixad till stan. NORMALT att gå med sju kilo smink och spända jeans som spricker då man böjer sig. Det är vanligt nu. Man ska till och med vara fixad och fresh i gymmet. Använd deodorant. Fixa håret. Sminka dig. Man ska vara så perfekt från morgon till kväll. Man får inte göra fel, då kommer man höra av det resten av veckorna av andra. Man ska göra allt som är “normalt” i nu läget, annars är man ju konstig. Det också känns som om ingen är ärlig nu mera. Det syns på långt håll om någon ljuger. Jag blir helt trött och ledsen på kritik och kommentarer och samtalsämnen om samma långa rader som aldrig tar slut. Jag bara älskar att leva i nu:et och älska det jag har. Till och med mina föräldrar pratar ibland ganska jäkla mycket om att köpa nytt, flytta bort, köpa mer och mer, nyare och nyare, det och det, tänk om man hade si och så, trycka på en knapp så skulle man inte behöva resa sig. Få maten serverad, huset städat, kaffet till sängen. Men de skulle ändå inte bli nöjda. (Eller så skulle de inte till slut ens förstå hur det är att vara nöjd. Glad. Överraskad) Människor hittar alltid något nytt att drömma om. Inget fel på att drömma, men det jag menar att inte förstå vad man har NU och alltid vilja ha bättre för man tror man skulle vara lyckligare då, är fel. Varför inte njuta över det man har nu, så länge det varar? Att leva i nu:et är allt vi har och det bästa vi har. Denna sekund kommer aldrig komma igen. Så ta vara på det.
Jag är inte perfekt. Jag har inte perfekt liv. Jag har inte perfekt utseende. Perfekt jobb. Perfekt liv. Jag är ändå nöjd. Jag skulle kunna gnälla om dag till natt om saker som jag kan göra till ett problem. Gråta över olika situationer. Gnälla över jobbiga saker. Jag vill ha det och det. Varför funkar inte det och varför är inget aldrig lätt, smidigt. Gnälla över vädret. Regnet. Kramp. Törst. Värme. Kylhet. Utseende komplex. Stress. Långa dagar. Korta dagar. ALLT. Jag skulle kunna gnälla och slösa onödig på energi på allt som jag tycker är jobbigt eller det jag vill ändra på. ELLER SÅ GLÖMMER JAG DET. Så säger jag, JAHA LIVET ÄR SOM DET ÄR, DAGEN ÄR SOM DEN ÄR, MINUTEN ÄR SOM DEN ÄR, JOBBIG ELLER HÄRLIG. ÄN SEN DÅ, SVÄLJ DET OCH GÅ VIDARE. FOKUSERA PÅ DET SOM VARAR OCH KOM ÖVER DET. NJUT DÅ LYCKAN KOMMER OCH GLÖM ALDRIG VAD SOM EGENTLIGEN ÄR SANT. DU. LIVET. DU ÄR FRISK. DU ÄR GLAD. DU HAR ETT HUS, EN FAMILJ, VÄNNER, GLÄDJE, VÄRME. Jag är fan tacksam över varje dag som kommer, varje minut. Att jag lever. Jag hade kanske inte levt idag för några år sedan. Jag kan välja att gråta över det eller tänka det positivt. POSITIVITET är svaret på allt. Vara optimistisk och tänka på den goda sidan. Säger någon något som sårar dig, se det som 1. en lärdom, kanske det fanns något vett i det, ville bara hjälpa, kanske det var sant. eller 2. Du vet själv bäst, kanske personen inte känner dig alls och du vet själv vem du är, stärk din självkänsla och låt kommentaren gå från andra örat ut. Eller kanske du var tvungen att avboka din drömresa pg. du blev förkyld, du kan atagligen deppa över det och gråta för allt går alltid snett i ditt liv, eller tänka på den ljusa sidan… Kanske det var meningen? Kanske det var meningen att det skulle hända. Kanske flyget skulle ha crachat. Kanske det hade varit en jävligt tråkig resa. Kanske du hade blivit förkyld där och slösat hela resan på att dö i solen och inte hitta ett enda apotek i krisen. Kanske kanske. Tänk på allt det bra du har nu istället. Var glad och nöjd. Alla har inte det du har. Njut så länge det varar.
“You Never Know What You Have Until It’s Gone”
Jag älskar livet. Jag älskar mig själv. Jag älskar dåliga och bra dagar. Jag vet att de går över. Och visst jag gnäller som en vanlig person, men jag vet också innerst inne, att jag har det bra. Jag är frisk, glad, lycklig och rik på kärlek. Jag behöver inte mer. Människor som älskar dig för den du är. Ja för PRECIS DEN DU ÄR. Och de älskar och accepterar sig själva också som de är, utan att jämföra sig med dig, eller någon annan. Det är guld!
