Hej alla!Åh vad jag har väntat på mitt första inlägg, hehe! 😀
Så skönt att vara tillbaka på min egen blogg, känner mig som “hemma“.
Foto: Juha Tervo
Ska skriva i ett annat inlägg lite update och tankar, känslor, planer jag har just nu, för det blir troligen långt kan jag säga! Men vet ni vad? Jag ska till Singapore på Torsdag så troligen kommer jag ha mycket tid att blogga där, eller inte haha.. Hur gör ni? Njuter ni av själva resan och lämnar allt som har med media att göra, eller tar ni vara på tiden i flygplanet eller de långa bilfärderna, timmarna i solen att skriva av er lite och hälsa till bloggen också?
Min dröm vore att åka på en bokresa. Alltså helt vanlig resa, gärna varmt där man kopplar av lättare för i storstäder där det är kallt är jag ute på utflykt redan första dagen kan jag berätta! och så skulle jag inte göra mycket mera än skriva, dricka smoothies vid poolen och varvat med vin och ost på kvällen, bara jag och skrivblocket (eller hellre laptopen där fingrarna skriver lite fortare, men man tar vad man har ellerhur!) men framförallt skriva. Skriva bok. Boken som fylls hela tiden. Den som handlar om mig. Vilket ego kan ni tänka, men min historia, min kamp och det jag gått igenom som en stor del ni inte visste om, vill jag en dag få ut. För min egen skull, skriva allt ner och gå vidare i livet, bara punkt slut. Jag är inte min historia, men det är en del av mig, det är vad har gjort mig till den jag är idag. Men för så många andra orsaker också, för att hjälpa andra, för att öppna tankarna på andra som kanske inte visste om depression och ätstörningar mera än vad det vanligaste pratas om. För att öppna upp ämnet, för att berätta allt det jag lärt mig och förstått under resan, vad som jag hade önskat att jag insett då, vad jag hade behövt för hjälp eller stöd då, vi alla är personliga och alla är olika, men vissa saker kan ändå passa in på oss alla på olika sätt, bara man vänder om vinklarna lite och vågar öppna ögonen.
Dagligen går jag igenom tankar och meningar jag bara vill få ut. Skriva, filma, säga. Jag vet ibland inte ens till vem. Vem skriver jag åt? Vem bloggar jag för? Vem håller jag mina alla sociala media kanaler för? Behöver man ens veta? Behöver man få svar på det? Jag vet att det är någon jag inspirerar där ute, jag vet också att kanske det är andra som inte bryr sig ett skit om mitt liv och mina tankar, det är ju helt självklart. Jag började och forstätter att blogga för min egen skull, själviskt kanske det låter men mitt hjärta är klart fyllt med hopp om att hjälpa och nå ut till flera. Det finns så många olika sätt man kan hjälpa. Det finns så många sätt man kan nå ut till människor, miljontals, nu tack vare sociala media. Vilket är helt otroligt fint men också dåligt. En stor del av media fylls ut med falsk fakta. Mer eller mindre, det beror helt enkelt på vad du väljer att läsa och titta på och vad inte. Överlag tycker jag att man ska vara ganska avslappnad till hela situationen, vi alla vet att hela världen är fylld med enskilda individer och ingen är precis just som du. Därför ska vi sluta jämföra varandra, kritisera varandra, och minnas att vi alla just därför har olika livsstilar, livssituationer och det bara inte fungerar att leva lika som någon annan eller “som de flesta personerna gör”. För mig passar sällan det “normala” in på mig. Bara för att hälften av jordklotet tycker och tänker och lever inom vissa ramer ska man alltid minnas att om det känns fel för dig, ska du inte heller tvinga dig själv att passa in, låt dig vara den du är och tyck inte fel om dig bara för att du är olik, det är en gåva om du därav vill använda dig av den.
Det finaste vi har är oss själva, så ta reda på vem du är och vad som passar dig. Det finns inget fel att testa på saker som rekommenderas och inspireras av starka personer, men att bli arg för att du inte lyckas på helt samma sätt ska du aldrig bli.
Jag tror att jag har pratat mig ur ämnet som vanligt, jag satt mig ner vid bloggen och skulle skriva om ett ämne, ett ganska viktigt område i vårt liv, nämligen SÖMNEN.
Något jag märkt att händer då jag inte skriver av mig, nu under mina “bloggpauser” (för hur skönt är det inte att bara njuta av livet utanför, varje minut som går, all stund är värdefull för mig! Men får inte glömma bloggen bara för den orsaken, jag känner hur jag faktiskt saknar blogganet. Mer eller mindre i perioder 🙂 Ett som ska direkt fixas. Det jag redan gör nu, lite för mycket.. För ivrig kanske?) är att jag inte får sömn lika lätt. Jag är trött, avslappnar, redo att somna men jag får bara inte tyst på hjärnan och tankarna. Det går lätt då man några timmar före bloggar och får ut allt, eller gör något annat som tröttnar hjärnan. Arbetar. Fokuserar. Läser. Hänger ni med? Om sömnen på nästa inlägg då!
