Vad som är skrämmande är hur negativ röst vi kan ha mot oss själva.
Jag som har erfarenhet av utbrändhet i bakrunden, är väldigt känslig inom detta område och stresståligheten för prestationer och höga förväntningar inte alls passar in på mig – i för stor grad. Medelmåttig är bara motiverande och får mig att inspirera mig framåt i det jag gör, lära mig och utmana mig själv, vilket jag älskar!! Kunde inte leva ett liv utan mål, drömmar och små motivations punkter att sträva efter regelbundet. Men med längre eller kortare återhämtningspauser där jag inte gör någonting, eller bara i den mängd jag klarar av att utföra då.
Jag får ofta tvinga mig ha mina pauser, ibland vill man verkligen fortsätta arbeta eller göra andra saker, kanske träna ett sent pass eller vara artig och social på något event, men ibland får man missa något viktigt eller roligt, för att helt enkelt återhämta sig, ofta i bakrunden valde jag att inte göra det – vilket gav mig ett större bakslag och lidande, ännu längre återhämtningsbehov än tidigare. Och 99% av tiden var det inte värt det. Man får också tvinga att stänga av media, men det viktigaste är att lyssna inifrån, vad behöver du göra för att må som bäst psykiskt och fysiskt? Saker som att ta itu med dygnsrytmen och röra sig ute mycket på vintern är viktigt för mig, det är dock en av de svårare delarna och skes inte automatiskt alltid. Men vet ni känslan då det skriker inom dig, du bara vill UT men har svårt att få dig iväg. Som att ta en kall dusch då du är svettig och spänd, men verkligen skulle dö för en uppväckande fräsch dusch men fötterna vägrar ta sig upp, haha! Då får man tvinga sig. Andra saker skes automatiskt, du tänker inte, du bara följer kroppens signaler. Minfullness, bara är. Rensar tankarna. Lever. Det är viktigt för mig för att må bra. Men så fort det blir för mycket av så kallat prestation, stress, jämförelse eller jobbiga situationer att hantera som får mig att bli osäker i vissa situationer, kan ge mig en väldigt ful bemötelse åt mig själv, en röst som säger att jag borde gjort/sagt bättre, för jag vet att jag kunde. Men det i den situationen, förvärrar endast och vad jag – och alla andra som känt liknande ”problem” borde egentligen göra, är att bara acceptera och vara med det man gav, det man är och förstå att man inte alltid kan, och överhuvudtaget ens ska vara på sitt bästa. Uppskatta dig själv undet alla dagar, älska dig då du är som ”sämst” och förlåt dig för dina misstag. Saker och ting händet och kommet i vägen, vi förlorar våra närmaste och ”misslyckas” på vägen flera tusen gånger innan vi hittar fram, misslyckandet är ingen misslyckan det är en lärdom och vem vet, kanske lärdomen också var att vända om? Byta riktning? Ibland får vi lära känna oss själva på sätt vi aldrig anat skulle hända. Vilket är fantastiskt!
Vad jag vill komma fram till är att vara på vakt med hurdan röst du talat för dig själv. Var din bästa vän. Din bästa vän skulle aldrig säga fula och elaka kommentarer åt dig, right? Inte skall du heller göra det då.
Hoppas ni hajade mitt förklarande.
Tack och godnatt!