Redan som liten kände jag mig sämre än de andra.
Jag var 8 år, jag tyckte jag var dålig. Skit. På fotbollsplan ropade jag alltid hur skit jag var. Jag fick panikångest och gav upp hela allt och gick till bytesbänken. För att jag misslyckades. Jag var sämst av alla i hela laget.
Alltid i skolan då vi skulle leka, blev jag sist vald. Ni vet då 2 stycken väljer personer till varsitt lag i tur och ordning. Jag visste att det var för att jag var skit. Jag var dålig. Ful. Och allt detdär. Därför blev jag inte vald.
Jag minns att på 6:an i lågstadiet var jag kompis med de “populära” men jag var alltid utomstående. Kanske för att jag var blyg. Kanske för att jag var osäker. Jag trodde det var för att jag var ful. Alla andra hade pojkvänner utom jag, jag var ful och dålig. Jag förstod aldrig läxorna, jag förstod aldrig lekarna vi lekte och ifall ingen hann förklara de åt mig kände jag mig ännu sämre och borta.
Jag hade en bästa vän under hela barndomen, den ända jag litade på och ville inte göra något utan henne. Ifall vi bråkade trodde jag det var för jag var sämst och jag hade alltid en känsla att jag var tvungen att gottgöra mig eller bevisa att jag nog kan vara en snäll vän.
Samma i familjen, jag kände att jag var bortskämd, i vägen och onödig i familjen. Att jag fick för mycket frihet, jag behövde inte gå till butiken för jag var yngst och samtidigt som jag var glad över det fick jag dålig självkänsla, jag kunde inte vara glad över saker jag fick som jag ville ha, jag fick då dåligt att vara att jag ville nästan spy. Jag kände att jag tog uppmärksamheten någon annan var mera värd än mig. Jag var ju skit. Varför fick jag då detta?
Jag minns då jag första gången självskadade mig själv. Jag tog den vassa kniven vi hade i vårt kök och skärde mig i pannan. Inte djupt, men så att det blev ett rött märke. Jag minns att det var på något sätt skönt, att få skada sig själv för man var så dålig. Men jag vågade inte göra det djupare, ifall någon hade märkt. Jag bet mig också ofta i handlederna för att känna smärta. Jag ville på något sätt tycka synd om mig själv, jag hade det så bra och jag tyckte inte jag var värd det.
Jag kände mig så extra, så onödig, så udda. Jag ville egentligen alltid bara vara ensam, då behövde man inte ha dålig självkänsla att man gjorde något fel.
Nu först som större har jag lärt mig själv att det handlar inte om vem som är bättre. Du har ett liv, det är du som lever. Värför hata sig själv? Varför skada sig själv? Varför bara fundera på hur andra ska få ett bättre liv? Visst är det bra att vara omtänksam och osjälvisk, men inte då det går över gränsen. Du måste komma ihåg att det är ditt liv, din kropp, du har bara en kropp, det är ditt hem, så ta hand om den. Ditt liv är vad du gör åt det, ibland händer saker vi inte kan påverka, men största delen av vårt liv kan vi påverka. Varje dag väljer du vad du gör, det är du som styr tankarna och rösten i huvudet.
Men sltua hata dig själv. Du är bra. Du är fin. Du är fantastisk. Och det finns hur många som helst där ute som bryr sig om dig, tro det eller ej. Du kanske känner dig ensam, men personer du aldrig hade tänkt att skulle bry sig om dig eller gilla dig faktiskt gör det. Någon okänd kanske ser upp till dig och du kanske bara har inte märkt det hela. Du ser bara allting som du själv vill. Du kan förändra synen och börja leva livet med solsken. Börja se allting positivt. Istället för att tänka hur jobbigt, svårt det är. Tänk de jobbiga sakerna som fina saker istället, tänk vilken tur att du har vänner eller familj, vare sig ni bråkar eller ej. Tänk på disken, tänk det som ett tack att du får mat. Tänk kläderna som du måste byka gång efter gång, tänk de som ett tack att du får bära kläder.
Du har ett tak över huvudet som skyddar dig mot stormen och regnet. Du har en välmående kropp, du har en familj, vänner, du har en skola eller ett jobb, du har så mycket du inte förstår. Tacka över det du har, och tacka över det du förlorat, för du har ändå haft turen att leva med det och uppleva alla goda stunder i livet.
Kram på er. Ta hand om er själva och era kära.