Jag har svagt minne om min barndom, ungdomen före jag blev sjuk. Visst minns jag mycket men inte alls mycket känslor/ångest/oro/stress eller så mycket tankar på utseende. Det var väl inget som man brydde sig om då. Visst var det härligt?
Anyway. Under min ätstörning och efter blev det ju såklart värre. En plåga dag till natt. Aldrig var jag nöjd. Det var ju inte bara kroppen man hatade. Och det var blandade känslor, en minut kände man sig som ett skelett, smal, anorektiker, en annan tjock, uppsvälld, stor, magen uppsvälld osv… Det var ju också ett hat om allt annat. Man hatade, kritiserade, hade ångest om sitt liv, sitt tänkande, sin vardag, sina kläder, sin röst, sin hårfärg, sin hudfärg, sitt skin, sitt land, sitt hem, sin familj, sin personlighet, sitt allt. Jag hatade mig själv för allt. Allt var fel. Allt skulle ändras. Jag skulle flytta till Sverige eller Japan så fort som möjligt. Jag skulle vara snygg, jag skulle vara sån som alla tyckte var “wow”, jag skulle bli sångerska men min röst var det ju såklart fel på, jag skulle äta normalt när jag är hungrig och känna det kroppsligt som en kurr i magen, jag skulle klara av att kontrollera maten och sluta äta innan jag blir mätt så som det står överallt, jag skulle dricka citronvatten som alla perfekta, jag skulle ha de vitaste tänderna, jag skulle bli rik ha snygg pojkvän, bil, hus, allt skulle vara perfekt. Allt.
Det blev ju tvärtom.
Jag blev anorektisk.
Jag fick mina önskningar i uppfyllelse men det var allt annat än glädje eller något jag någonsin kunde tänkat mig….
jag blev smal, ett vandrande skelett.
jag flyttade till Sverige -> ätstörningsklinik.
jag blev “wow” -> människor blev förvånade över hur smal jag blivit
jag flyttade till japan -> fick “återfall” och blev tvungen att lämna tidigare än planerat.
Allt blev ju skit. Allt blev en mardröm.
Sen. Orkade jag inte längre.
Men det tog en lång tid…… från den sista droppen för mig.
Först hade jag missat min ungdom, från 2009-2013 på ätstörningar och strävan efter det perfekta. Det hade visst var upp och ner dagar, dagar där jag skitit i allt, spec. direkt då jag blev utskriven från ätstörningskliniken och började “normalt” liv igen, och skolan igen. Då ville jag vara fri, och så normal, och så glad, no stress, leva i nuet, allt bra, ingen oro ingen ångest, inget bryende om något annat, “life is what you make it”, vi gjorde allt med vännerna, glömde all stress och bara levde livet. Verkligen. Det var ju skönt och bästa tiden i mitt liv…
Men jag glömde ju såklart därför bort detta:
- Att planera mitt framtida liv, utbildning osv. <- orkade inte stressa om sånt, visste inte om jag skulle dö imorgon. Ville njuta 100% varje sekund på annat än stress.
- Att kanske söka fortsattshjälp/stöd eller följning om det skulle komma återfall som det ofta kommer till de flesta med en ätstörning.
- Att börja terapi och prata om allt som hänt.
- Att det inte går att bara “glömma allt” “börja pånytt”
- Att sjukdomen fortfarande fanns där, men den gömde sig så bra.
Så… känslorna, allt jag gått igenom, det fanns ju där, så otroligt starka känslor men så bra gömt. Varje minsta ord om anorexi, om sjukhus, om vad som hänt, om anything blev jag arg på och började skrika eller ville fort byta samtalsämne. Det var ju en självklarhet.. efter det jag gått igenom. Men det förstod jag inte då. Jag var ju bara en liten tonåring på 14-15 år?
Det kom den dagen då allt brast ihop.
Jag föll ner. På botten. Jag orkade inte längre.
Dagarna gick, månader gick, det kom alltid mer och mer minnen upp. Jag drömde mardrömmar om tiden på sjukhuset. Jag gick igenom så hemska grejer och tankar som ville bara döda allting inom mig. Sen började jag också förstå hur mycket jag förstört. Jag har förstört hela min familjs liv tyckte jag, jag hade glömt så mycket och glömt mina vänner, jag hade bara stängt in mig i min ätstörning, alla hade satt så mycket hopp & tid, böner, pengar på mig…, jag hade också missat min skoltid med 0% fokus på skolan och lärningen, bara på mat, ångest, smygträning.
Jag var ett helt fel.
Jag ville inte vara fel mer.
Men så blev det. Jag blev sjuk igen och allt blev sämre och jag blev deprimerad och den tiden orkar jag inte ta upp…
Vad jag vill komma fram till.. är att jag ALDRIG VAR NÖJD. ALLTID VAR ALLT FEL. Och fyfan vilka ångestattacker jag fick för mitt utseende. Att lämna dörren och gå någon annan stans än hemifrån och att se sig i spegeln, fyfan, det förstörde hela min dag och jag ville bara springa bort och gråta. Alla människor var i vägen, alla glodde på mig, alla skrattade och pratade bakom ryggen hur hemsk jag såg ut.
Det hände också i skolan. Jag var för smal. Alla skrattade för jag var så smal. Så…. anorektisk. Som de kallade mig i sjukhuset.
Men på stan, omklädningsrumme, gymmet, överallt där det fanns andra speglar än de jag var vana vid hemma… fick mig att vilja kräkas av äcklighet hur jag såg ut. oftast var det att jag var för smal… jag såg det anorektiska utseendet och benen som stod ut. jag såg sjuk ut.
Det har varit så lång uppförsbacke från detta….
Än idag kan jag ha svårt att inte kritisera mig själv, mitt liv eller mitt utseende. Det är på ett helt annat sätt, men ibland kommer även de starka känslorna om att jag är för smal, eller att jag är helt misslyckad som person.
Jag tror det är att jag tänker för mycket vad andra tänker om mig.
Jag har lärt mig så bra och jag har kommit så långt att jag kan leva en vanlig vardag utan att behöva tänka på något sånt, men som sagt, de kommer alltid ibland, men inte ALLS LIKA OFTA. Vilket jag förstod nu då vi var på resa, hur lycklig jag är som är fri från den ångesten.
Vet ni känslan? Hur ni känner att alla stirrar på er, för att ni är “för tjocka” “för smala” för musklig” “för benig” “för något…” att någon kallar er “anorektiker” “ortorektiker” “bulimiker” “ätstörd” “fetma” “emo” “självmordsmänniskan” “hora” “tjockis” “alkoholist” “drogare” osv… Kanske för att ni någongång blivit kallade det? Eller för att ni faktiskt farit det någon gång? Eller för att ni blir osäkra om det är sant?
Ibland måste jag ofta fråga mamma eller syskon, att verkligen säga om jag är för smal. Jag vill inte gå som ett vandrande skelett igen utan att fatta det själv.
För nu har jag kommit till den perioden i livet där jag inte orkar bry mig. Jag blir helt chockerad över hur människor stirrar sig i spegeln. Jag gör det kanske 2 sekunder och så är jag ok med det. Fine om jag ser “för” något ut. Jag vet ju själv att jag är vem jag är och jag vet själv sanningen om allt. Så vafan ska jag bry mig om andras åsikter? Och alla har väl rätt att se lite bleka ut någon dag, man vet ju att det går över och man vet ju hur det är påriktigt. Vad jag menar är att jag ofta kan få känslan att jag är för smal då jag tex. reser, för jag ibland eller oftast tappar lite vätskevikt… Jag försökte om och om igen tala för mig själv att det är ok, du går upp i vikt igen då du är hemma och så länge du mår bra och sköter om dig själv. De starka känslorna och paniken går över då man förstår att det är sant. Jag kommer inte dö eller hamna på sjukhus. Men så är man med människor och då får man otroligt ångest igen, för man börjar tänka att; de tycker att jag är “för smal” och så gick jag för att gråta till mamma, eller ringde som sagt. Varje gång. Varje resa. Mamma lugnade ner mig alltid och det kändes bättre. Men det var ändå jävligt svåra tider. Sitt eget förtroende försvann..
Jag blev så glad då jag förstod att detta är över. Jag behöver inte längre tänka såhär. Som sagt händer det ibland. Men inte varje vecka som för 3 år sen, nu kanske jag får dessa känslorna 1-2 gånger per ÅR!!! Det är så otroligt att förstå hur långt man kommit.
Vad jag vill säga är;
Acceptera dig och ditt utseende som du är. Gå inte så mycket och tänk. Lägg inte på halva din vardag på att försöka fixa till dig eller gömma något du skäms över. Glöm utseende och kroppsfixeringen. Fokusera på allt annat fint i livet. Det finns så mycket annat vi borde oroa oss för och verkligen inte om några rynkor eller celluliter på kroppen. Varför ska utseendet vara så viktigt och varför lägger vi ner så mycket tid, oro, känslor, ångest, stress över det? Kanske för media och alla reklamerar “makeover program” eller maskiner som får bort “felet på kroppen” “det extra” eller för att alla går runt med 10x lager smink och det får dig att känna dig ofresh, naken, ful? eller för att det finns så mycket operationer att fixa till allt från fett till botox till kindben osv, för att dagens kvinnoförebild är stor rumpa, kurvor på rätt plats, perfekt ansikte och inte för smal/för tjock. För att man ska ha det perfekta jobbet och vara rik. För att man ska se ut som tjejen på tidningens framsida. För att det reklameras om “hur du blir rynkfri” “hur du tappar fettet på magen” “hur du får vitare tänder” “hur du borde äta” “hur du får len hud” “hur ditt hår blir tjockare”. Nya hårfärger, nya ögonfransar, nya ögonfärger, nya naglar, nya metoder att fixa till allt som tydligen är…. “FEL”!?!?!
Jag förstår ju klart att om man mår dåligt och det finns orsak till det.. men som oftast är det bara du som tycker att det är “fel” och vi alla (jag) borde acceptera oss som sagt som vi är. Och klart man får sminka sig och fixa sig om man mår bra av det, får bättre självförtroende, blir glad osv. Men om ni nu förstår vad jag menar, photoshoppa bort saker och ting eller sminka sig till en annan människa osv… Det är faktiskt en svår sak att säga, det är inte alltid så svartvitt som att “acceptera dig som du är och gå naturlig”… vad jag menar är att om du själv tycker att du är helt okej storlek eller utseende eller whatever så är vad andra tycker bara onödigt att lägga energi på. BARA DU MÅR BRA OCH ÄR NÖJD OCH VET SANNINGEN.
Men att ni också ska komma ihåg, att som jag sade, kan jag och kommer ofta att vara osäker och onöjd med hur jag ser ut/beter mig/livet/ eller börjar tveka jag själv också. Men det är så lätt nu att knuffa bort osäkerheten, för man vet ju vad är sanningen. Låt andra tänka och prata vad de vill, ibland tror man också och inbillar sig att folk gör det, men vore det så eller ej, VAD DU VET OCH TYCKER OCH KÄNNER ÄR HUVUDSAKEN. Du är den som lever ditt liv. Det är du, din kropp, ditt utseende och ditt självförtroende. Du behöver inte göra andra nöjda, glada, varför ska man behöva se ut på ett visst sätt bara för någon annans skull, eller för att media säger så. Och än sän då att du inte är 100% nöjd, vi alla har ju dåliga delar man vill ändra på, om man ens kan kalla dem dåliga, vem har rätten att säga att de är dåliga? Du själv? Kritiserar du andra som du gör dig själv? Jag hör ofta människor klaga om något i deras utseende som jag inte aldrig ens lagt märke på tidigare eller ens gör det nu? Om en liten klump i pannan eller för stor näsa eller hängande ögonlock eller tjocka lår. Jag tror faktiskt inte att någon märker det eller tänker på det som du gör. Alla funderar på sig själva och sitt utseende. Så acceptera dig själv som du är!
