Jag träffar ibland folk jag ser har någon stor hemlighet, svårighet, ångest de gömmer. Nästan vi alla har eller kommer att gå igenom något jobbigt i vårt liv. Vare sig det är på liv och död eller endast små känslor som får dig att må botten. Vi alla förlorar någon viktig person någon gång, vi alla känner oss ensamma ibland, vi alla har våra bra och dåliga perioder i vårt liv. Du är inte ensam, du är inte den enda som har det svårt, men det värsta du kan göra är att sitta och lida med de jobbiga tankarna, känslorna ensam. Ta mod och prata med någon. Det behöver inte vara någon skolpsykiator, det räcker med ett telefonsamtal med en vän..
Jag minns då jag var ung var det väl sista stället man ville till. “folk skulle tro man var tokig”.. för det var väl bara tokiga som gick till psykologen? Tänkte att det är för de “psykiskt sjuka”.. Men jag hade så fel. Typ alla går i dagens läge och pratar med någon, vare sig det är psykologen, vännen, föräldrarna, pojkvännen eller mejlar med någon. Annars blir man ensam med känslorna, vilket kanske fungerar en stund, man tänker “jag behöver inte dela med mina tankar, jag kan reda ut alla problem själv” men så småningom kanske det blir värre och då kommer du inte kunna handskas med dem längre. Tankarna, känslorna blir djupare och du får en ångest kroppen, huvudet inte tål. Vilket ofta leder till missbruk eller annat sätt att handla dina känslor, tex. misshandel, missbruk, ätstörningar, våld, depression, osv.. Man kanske har svårt att förstå det själv, men man “flyr” från någon känsla eller tankar, eller någon period i livet som har påverkat dig, du kanske aldrig har riktigt rett ut eller tänkt på.. vad hände egentligen då? Du kanske bara har velat glömma all
Man tror ofta att det är bäst att glömma och gå vidare, eller bara flytta/resa, fly från reality, men oftast funkar det inte.. Visst för stunden, men vad jag tex. ångrar är att jag inte tog tag i hjälp direkt då jag blev skriven ut från dygnsvården, jag skulle ha bordat gå till psykologen direkt. Men såklart, som de flesta, vill man bara glömma, skita i det som hänt och börja ett nytt liv. Ett år senare kommer trauman, känslorna, minnen, först märker mar dem inte ens.
Jag gömde att jag mådde dåligt, både för mig själv och min familj. Jag ville inte må dåligt igen. Jag märkte så småning om att jag hade börjat leka med maten igen, men jag fick så ångest av det (ville inte hamna i sjukhus igen) så det blev en period av svält, hetsätningar. Efter det depression, och alla världens mediciner som aldrig hjälpte mig. Inte en ända antidepressiv har hjälpt mig, eller fått mig att må bättre, nästan tvärtom. Jag fick på blodprov… vad var fel med mig? Jag började psykologen, vilket inte heller hjälpte, varje dag pratade vi knappt och ifall vi pratade så pratade vi om föregående dag.. jaha, vad hände hemma igår då.. bla.bla. Vad jag började inse lite senare var alla drömmar, drömmarna om att fly, se sjukhuset, fängelse, rädslan om att dö. Senare började de tankarna, bilderna komma i huvudet, ju mer jag påmindes om min anorexia tid. Det var då jag skrev i tidningen om det, jag började faktiskt må jätte dåligt över det. Jag var egentligen inte redo att gå igenom allt vad som hänt. Jag förstod då att jag inte hade gått igenom vad som egentligen hänt. jag ville inte, men det värsta var att.. jag inte kom ihåg vad som hade hänt. Inte riktigt ännu heller. Det hjälper då jag skriver om det, jag började ju boken men nu har jag det väldigt svårt att börja skriva igen, för varje gång jag skriver om min sjukhus-period.. får ja så jävla ont i magen och efter att jag skrivit (först skriver jag så det bara flöder och allt går bra) så börjar jag må dåligt. Blir helt tom i skallen och kan knappt göra något resten av dagen, det känns så konstigt. Jag ser fortfarande syner om sjuksköterskorna som glodde på mig dygnet runt, i toaletten, brevid sängen, i fönstret, bakom gardinen, då jag åt osv.. Det känns som om jag har blickar runt mig hela tiden, som om man aldrig får vara ensam. Men det börjar försvinna, för något år sedan var denna känsla varje dag. Nu börjar jag bli friare mer och mer, ju mer självständig jag blir och ju mer jag tror på mig själv. Jag vet ju att jag är här, hemma, inte där och jag kommer aldrig mer att falla tillbaka. Visst är det lätt att skriva om det.. men jag har nog aldrig riktigt pratat påriktigt ut om min sjukdom med någon, precis om allt och MINA känslor. För alla upplever det ju olika, som tex. mina föräldrar, de säger emot allt.. för de såg det ju inte som jag såg det, jag upplevde att alla lämnade mig, spec. då mamma vände sig mot läkarnas sida och jag var ensam och läkarna sade att jag är sjuk i huvudet, då slutade lyssna på mig, för tydligen då man har anorexia, är man “sjuk i huvudet”. Jag var ändå Amanda. Amanda hade inte försvunnit någonstans. Visst var jag sjuk. Men jag var ändå Amanda. Bara för att man har en sjukdom kan man inte behandlas på ett annat sätt. Som om man gjort ett brott. Som om jag hade varit kriminell.
