Än en gång, en tillbaka blick till var styrketräningen har gett mig <3
Tack för att ni läser!
Några år före jag började träna på gymmet, var det viktigt för mig att släppa allt som hade med träning, prestation, kontroll, vägande, framförallt kasta vågen och inte bry mig ett dugg om varken kropp eller utseende (vilket är en frihet jag älskar än idag) som också leder till att du inte bryr dig alls om vad andra tänker och tycker, du fokuserar på hur du mår vilket är det viktigaste vi har. Speglar betyder inget för mig, friheten att gå förbi spegeln utan att bry sig ett dugg. Det hände inte på en natt, vi kvinnor är (speciellt i dagens samhälle) för fixerade med utseende och krav att se ut på ett visst sätt, och jag som hade hela min barndom upplevt mig själv som inget annat än ful, för smal, lång pinne, och helt enkelt en sämre person än alla andra och sen senare också rasa fullständigt ner i vikt, uppleva “mardrömmen” (läs mera här) i sjukhuset som lade mitt eget värde och livs hopp rasa till nollpunkten jag aldrig trodde skulle kunna repareras igen, ätstörnigen och depressionen som bidrog med flera års kamp och följder som har kostat mig på förlust av vänskap, utbildning, familjens smärta, hälsa och rubbningar i kroppen som jag får leva med för gott, levande överlag jag räddats från flera gånger tack och lov, pengar och flera års springande från olika läkare till psykologer och terapeuter som gav ut mediciner som jag tappade räkningen på och bara gjorde mig värre, och så mycket mera.. så efter allt detta, kunna lämna allt som har med prestationskrav och utseende att göra, var en lång process men det bästa jag gjort i mitt liv. Jag växte upp och ville göra allt rätt, att ändra om det hela till att jag duger och allt jag gör duger också, var svårt men det går då man inte ger upp.
Jag själv är min egen räddning. Ingen annan än du själv kan skapa ett hopp om livets mening och en tro på dig själv som ingen annan kan påverka mera.
Så den friheten, var nödvändig för mig. Det insåg jag själv. Vad någon läkare, behandlare, familj eller bekant sa åt mig med hopp om att hjälpa påverkade mig aldrig tyvärr. En sjuk person måste förstå allt själv. Med följd av att jag var tvungen att sluta skolan och gå igenom depressionen och vara hemma med ingen annan än mig själv, hjälpte med att jag lärde mig saker om mig själv hela tiden, regelbundet. Jag insåg nya saker. Jag förstod så mycket mera. Jag byggde upp mitt självvärde, jag byggde upp en vänskap med mig själv som är så starkt idag. Jag skrev och skrev, pratade och pratade, delade med mig kunskaper och erfarenheter, känslor och tankar och hörde andras synpunkter som förklarade nya saker och jag kunde ta emot kritik på ett helt nytt sätt, det är viktigt att prata och lösa upp alla knutar vad man än har gått igenom, för mig var det inte någon psykolog som jag behövde, jag behövde bara mina närmaste och mig själv. Böcker, inspiration från olika håll och stöd har gett så mycket det med. Resor, utflykter, nöjen har gett sitt, modellarbeten och internet, sociala kontakter runt om i världen lärde sitt. Förlusten av viktiga personer, bästa vännen som gjorde självmord som gav mig en lång process över livet än en gång, mormor och andra nära till hjärtat har fått mig att påminna mig själv om livet flera gånger. Vi lever bara en gång, så varför spela spel med det? Istället därför, för just den orsaken, leva med mening och sköta om sig själv de dagarna vi har. (Oj vad djupa meningar det kommer nu, aha!) Min blogg är typ min bibel. Jag skriver och det har hjälpt mig så mycket.
Vad räddade då inte skrivande räckte? Allt var meningslöst och en tid efter prövning från håll till håll, modellarbeten utomlands som saknade nöje mera och bidrog med bara negativitet den perioden, alla vi behöver något som ger glädje och motivation i livet. Jag orkade inte mera vakna och bara överleva. Leva om ett hopp om något verkligt och typ bli något “normal” i balans, leva en vardag igen. Jag var som en robot utan mening och gjorde som det sades. Väntade och drömde på något jag inte visste om, trodde det var att göra andra till lags och göra min familj stolta en dag och mig själv stolt från saker och material som inte påverkade ett dugg, jag förstod att så länge jag följer det som samhället, världen, familj och bekanta vill och rekommenderar för mig, det som får oss (fick mig) att tro att vi blir “lyckliga av detta” kommer jag aldrig finna min egen lycka. Tomheten och smärtan jag levde med, kändes inte rätt och utan mening. Jag såg mig själv som ett misslyckande, allt jag hade bidragit med var bara negativt och kaos, smärta och misslyckande som sagt. Jag fick hitta mig själv igen. Till frågan, vad räddade mig?
Gymmet. Styrketräningen. Ljuset i livet.
Att träna utan krav. Utan något mål, utan att någon säger hur och vad du ska göra, på vilket sätt. Nej det var jag och mig själv, jag och handlarna, vikterna. Ett samarbete.
Det var pappa som tog mig första gången till själva salen. Där började vi gå regelbundet tillsammans. Det har hjälpt oss otroligt fysiskt mot både ledgångsreuma men också så mycket annat. Idag tränar vi båda, fortfarande på samma gym tillsammans, aha! Fotbollsträningarna byttes till styrketräningen.
Gruppträning var aldrig något för mig, jag kände mig alltid sämre än de andra. Styrketräningen är det bara du mot dig själv. Vi alla bygger på oss själva.
Styrketräningen ger mig glädje. Det skapade något ingen och inget annat har bidragit med. Jag har blivit den starkaste och hälsosammaste, gladaste, lyckligaste person med stöd av de “lugna” stunderna på gymmet.
Jag hade min period då jag så att säga “bulkade” men utan någon kontroll över det hela.
Jag behövde äta mera för kunna träna och att ha något att bygga på. Det gick inte direkt att bygga på bara skelett, kunde man säga lite överdrivet men så kändes det för mig, och jag ville mera än gärna gå upp i vikt. Jag käkade allt jag bara kunde och i mängder tills jag spräcktes, lämnade allt som hade med rörlighet och aktivitet där pulsen höjdes bort från styrketräningen på gymmet som var mera terapi för mig men ökades till det som det heter “styrke” träning och styrka, kraft och till och med lite muskler så småtting om.
Jag gick fort upp i vikt! 10 kilo nästan direkt, som så klart var en hel del vätska men jag var glad och därifrån började jag. Jag läste all information jag hittade och var min egen “kund”, prövade alla slags variationer och möjligheter, vilket universum det var och jag fortfarande lär mig så mycket nytt, det är så mycket man får göra om och man gjort fel men jag kallar det inte för fel eller misslyckanden, utan lärdomar. Jag är mitt eget redskap och jag är försiktig med min kropp och hälsa, jag samarbetar med den och jag bryter inte ner den som jag under perioden då jag led av ätstörningar kanske hade gjort.
Träning är en rolig sak, hälsosamt och något som bygger upp oss! Träna inte för samvete, prestation, för att “straffa” dig själv för något du gjort eller ätit, det är flera som använder träning som ett sätt att bränna kalorier eller springa bort det dåliga samvetet och träning är inte rätt medel för det, det orsakar bara fel relationer och kopplar bort den glädje och hälsosamma sak träning och motion ska bidra med. Du behöver inte vara bäst eller träna mest, du behöver inte gumma, gör något du tycker är roligt och rör på dig med glädje! Thats the spirit! Träning är ett otroligt hjälpmedel för allt enligt mig! Vilken spurt till vardagen och aktivitet i hjärnan man får av bara lite blodcirkulation i kroppen, eller hur!
Resan var lång men så värd det!
Läs mera här:
vilken förändring! du får och skall vara stolt över dig själv. hur lång är du? bmi nu? tänker du tävla ännu? bra att påminna sig själv emellan för framsteg och hur långt man kommit. hade du mat-träningsprogram under recovery?
Hej! Tack för din kommentar och de snälla orden 🙂 Jag är stolt, och för min egen skull, för att jag är tacksam över ett liv där jag mår bra. Längd vet jag inte, ca. 174cm? BMI detsamma, följer inte med sådant “strunt” enligt -> MIG. Tävlingar vore fantastiskt i framtiden, för gillade det men endast om det kommer passlig tid för det, nu satsar jag på annat 😉 Hade matschema då jag blev behandlad för min ätstörning, ja. Följde den rätt länge efter att jag blev utskriven också, med undantag såklart men för att se till att vikten gick upp. Träning var jag inte tillåtet förrän at var friskskriven och då blev det vanlig skolgympa och aktiviteter att vara med i, började sakta ett år senare fotboll men inga träningsschemor. Var skönt och frihet att sedan efter bli av med alla regler och schemor, det hade jag längtat efter. FRIHET!!!!
Hej! Tack för din kommentar och de snälla orden 🙂 Jag är stolt, och för min egen skull, för att jag är tacksam över ett liv där jag mår bra. Längd vet jag inte, ca. 174cm? BMI detsamma, följer inte med sådant “strunt” enligt -> MIG. Tävlingar vore fantastiskt i framtiden, för gillade det men endast om det kommer passlig tid för det, nu satsar jag på annat 😉 Hade matschema då jag blev behandlad för min ätstörning, ja. Följde den rätt länge efter att jag blev utskriven också, med undantag såklart men för att se till att vikten gick upp. Träning var jag inte tillåtet förrän at var friskskriven och då blev det vanlig skolgympa och aktiviteter att vara med i, började sakta ett år senare fotboll men inga träningsschemor. Var skönt och frihet att sedan efter bli av med alla regler och schemor, det hade jag längtat efter. FRIHET!!!!<3
Kram!