Jag blir alldeles kall i kroppen.Lite yr.Illamående. Jag gillar inte att titta på gamla bilder. Eller visst gör jag det, har blivit nästan van redan, det får mig i slutändan väldigt stolt, och glad att jag inte är där mera. Men första känlsan är alltid lika chockerande, inte på utseendet (eller såklart det med) men mest på känslorna, jag känner starkt hur jag kände då. Ilska, hat, ångest, rastlöshet och tvungen att bränna det som just hade svalts. En lögn. Jag såg det som en fight mot hur jag skulle låta bli att äta, men egentligen var det endast en fight mot min ätstörning. För någonstans där, inuti, var det Amanda som grät efter hjälp. Men så svag. Så liten. Så ung. Kunde jag inte få fram henne. Det svartnade i ögonen då hon tog krafterna ur mig, Ana. Hon bestämde vad jag skulle göra och vad jag inte skulle göra. En evig panik och stress att göra allt i smyg, energin som håller på att ta slut, så hungrig men så mätt, så förvirrad men så säker, så ensam men så fängslad.
