Nu ringde modellbyrån från Turkiet och ville ha mig tillbaka. Tror inte jag åker. Även ifall jag gillar själva jobben gillar jag inte castingarna, det är lite strid. Nivet man gillar inte träningarna på fotbollen men man gillar matcherna, och om man vill spela måste man träna. Men detta är lite annat. Jag har bara en känsla varje gång jag jobbar som en dagjobb med modellandet, att jag är värd mera. Att jag kan bättre. Jag ska inte behöva sitta i en bil med andra tjejer och vara nervös inför träff efter träff med personer som går igenom dig från topp till tå, bedömmer dig ifall du är bra enough till jobbet. Du vet ju att du är det. Varför ska du behöva jämföras, tävla med andra personer varje dag, flera gånger? Det är den delen jag inte gillar. Jag vill visa vad jag kan, jag vill jobba med händerna, kroppen eller huvudet, inte bara stå som en docka för att höra andras åsikter om mig. Men den delen, då jag äntligen får vara framför kameran, eller gå på catwalk, eller bara jobba med mode, det älskar jag. Därför är det hat/älska känsla. Sen beror det massor med på vad för folk man jobbar med, tjejerna du bor med, modellbyrån du jobbar för, pratar de engelska etc.. Oftast är det så att de kan pyttelite engelska, de andra tjejerna är helt ok, men flesta ryssar så de pratar endast med sina andra ryska kompisar, de bildar ett gäng och går ut och festar varje kväll. Visst hänger jag en eller två gånger med, men så blir man less på det. Modellbyrån bryr sig inte om dig, de bryr sig bara om att du ska få jobb. Ifall du inte får jobb eller ifall du inte ser bra ut kickar de dig hem. Osv.
Fitnessvärlden då, där är ju också massor med bedömningar och tävling. Varför gillar jag det?
Det är inte som om jag jobbar med det, att jag går varje dag och tävlar med andra/ eller jämför mig med andra. Istället jobbar jag varje dag med mig själv, tränar, och jag älskar det, jag får “jobba” med det jag älskar. Okej fitness är inget jobb (inte för mig) men det är ett vardagligt jobb med din kropp. Och ditt mål är scenen. Och jag vet inte vad det är i hela tävlingen, men det fick mig bara att glömma bort alla runt om kring mig och jag såg endast mig, publiken. Det var fantastiskt. Dock försökte jag påminna mig själv att ha kontakt med juryn,för det var ju hela grejen. Men jag ville samtidigt njuta av att få visa upp sig, vara glad, visa sitt hårda jobb man gjort för kroppen genom att äta och lyfta inte svälta och springa, musiken dunkar i bakrunden, svettet droppar i pannan och hjärtat bultar av adrealin, glädje och gåshud ända från tårna, du vill bara skrika av skratt och lycka 🙂 den känslan. det är bäst. det är vad jag vill göra. Iallafall detta år. Sen vet jag inte.
