Morning!
Tänkte kika in på bloggen mellan arbetet jag håller på med på datorn, håller på att redigera mina klienters upplägg och googlar goda recept för det är många som ber om det och jag gillar att dela med mig mina favoriter! Dock blir man sötsugen själv här så även om det var tio minuter sen frukosten tänker jag efter detta inlägg hämta något sött i munnen, bra med energi påfyllning ?
Menmen! Hur mår ni? Jag mår fingemang! Vet inte om det räknas som ett ord, men mår riktigt bra! En vecka, lite mer sedan jag kom hem från resan och haft fullt upp sen dess! Tar en stund alltid innan man kommer igång, men man får tvinga sig att ta itu med alla ärenden och det kommer nya roliga händelser hela tiden så jag klagar inte! Älskar då det händer i livet, roliga saker, nya saker, saker som får dig att gå framåt, växa som person och ger lärdomar eller härliga minnen!
Nu till tävlingsplaner.. Januari är månaden då vi alla tävlingsmänniskor bestämmer oss, licens eller inte. Visste ni förresten att i Finland har priset höjts till 200 euro? Mycket tävlare och får se om det ökar ännu mer sen förra året. Lite läskigt samtidigt som helt roligt att idrott är populärt. Håller nog ändå fast vid min åsikt om att det är en stor risk och att träning är så mycket mer än att tävla, det känns dessutom som om allvaret och drt unika i spec. bikinifitness försvunnit, det känns som om det vore en hobby som tex. fotboll. Men det är det inte. Visst är bikinifitness den gren som är mjukare och minst muskelmassa på scen men ingen har nog en aning om hur allvarligt det egentligen är. Det är ingen lek, hobby och något mål att sträva efter. Personer som tävlar och siktar högt, lever för det. Tävlar för landet. Elitnivå. Man lämnar nästan all social utgång, familjen och vännerna kommer efter träning och matplanering, sovandet kommer före och ibland får man offra arbetet också för tävlingen. Du ska vara bäst. Du ska tävla, och du ska vilja vinna. Du ska fixa allt från posering, coach, team, kost och träningsupplägg ända till showtime, eventuellt en mentalcoach, bikini, licens, allt till den sista dagen och du ska ha tid att poseringsträna varje dag, och känna dig bekväm att gå i klackskor och bikini vart du än går. Samtidigt ska det vara roligt, du ska njuta av det, du ska älska det, du ska älska varje minut av tiden du offrar för tävlingen, du ska veta varför du gör det och du ska vilja göra resan. Du ska inte ha dåligt samvete för att du måste träna på kvällen istället för att hjälpa till hemma. Du ska älska det du gör, du har valt det och du ska brinna för utmaningar. Det syns på dig på scenen om du älskar det och vill detta eller ifall du är osäker och trött/sliten/halvhjärtat står där. Om du känner dig dålig och funderar varför och för vems skull du gör din tävlingsprep, låt bli, klart alla blir osäkra ibland och det kommer jobbiga dagar med droppar i motivationen men är de negativa dagarna mera än de positiva borde du fundera på om det är klokt att fortsätta. För din egen skull och för de andra som ställer sig på scen och vill satsa på det. Jag älskar resan, jag älskar att tävla, men jag vet också att det kräver mycket mer än vilja och kärlek, och jag vet hur mycket jag vill det och gillar det, så därför tänker jag spara det till det året som jag är 100% redo. Jag ska ha tid, energi, vara mentalt säker och fokuserad, satsa på det och ha en plan, jag ska klara av att lägga min tid före andras och ha möjlighet till det, jag vill bli större i muskelmassa och få kvinnligare former som jag inte orkar stressa över dock för som jag sagt flera gånger på bloggen så finns det miljontals viktigare grejer än kroppen, utseendet och vikten. Jag både bryr mig och inte om hur jag ser ut. Det är mera det att jag accepterar läget. Jag bryr mig visst för jag är intresserad av mode, smink, modell-jobb, fitness, muskler, anatomin i kroppen, osv. Så jag tycker det är roligt, intressant att följa med hur man kan bygga muskelmassa på olika sätt, vad fungerar bäst för sig själv och hur andra påverkas av olika upplägg, hur perioder i livet påverkar och är muskelnedbrytande och hur jag kan gå framåt i gymmet, det är sååååå intressant och jag brinner för det! Jag lär känna mig själv för varje dag och jag älskar att känna inspiration, lycka, endorfiner, kärlek. Det är vad denna gren ger mig, styrketräningen alltså. Jag får inte samma energi och kärlek av att gå, spela fotboll, springa eller danssa step. Jag älskar att lyfta och är så nörd att jag skulle kunna sova med mina hantlar ? Anyway.. angående utseendet och vikten ännu så som sagt bryr jag mig på det området och på de dagarna jag har något viktigt och roligt på gång, tex. fotografering eller ska på något event, då är det roligt att fixa sig lite extra och gillar att experimentera med smink:et. Däremot 99% av min vardag bryr jag mig inte. Det kan vara chockerande för många som bara sett en bild av mig via nätet när de väl träffar mig, har jag hört iallafall av dem själva. “Oj trodde inte du var sån” osv. Jag är bekväm med mig själv. Jag accepterar och älskar mig själv som jag är. Jag är långt från perfekt. Men jag skrattar åt mina misstag, klumpigheter. Jag kan inte rå för mina brister/mindre attraktiva delar, okej andra saker kan man påverka, och människor kan alltid och kommer alltid att kommentera och fråga dig, “varför gör du så? varför klär du dig så? varför gör du inte såhär istället? varför sade du det? varför tänker du inte efter? är du helt galen!?” Och låt dem göra det. Jag förstår om det är misstag som du gör om och om igen, som påverkar andra eller din hälsa/karriär/säkerhet/kostnader osv. men tex. vill människor ändra på hur du klär dig, pratar, hur du lever, hur du äter, hur du går eller whatever bara för de lever enligt det och det funkar för dem betyder det inte att det funkar för dig. Ibland har människor rätt och man ska fundera på vad man fick för kritik och tänka ifall de har rätt. Men jag har kommit till den punkten för länge sedan, då jag känner mig själv bäst, jag vet vem jag är, jag vet hur jag fungerar, jag vet mina brister och jag vet hur livet och allt annat på sidan om fungerar lättare om jag gör si eller så. Jag vet också komflikterna som kommer om man inte gör det man borde, men jag vet också att man inte ska vara så hård mot sig själv, speciellt personer som varit utbrända. Jag vet min gräns och jag vet samt accepterar att ibland kan jag gå 100% och ibland får jag bromsa lite. Jag accepterar alla misstag jag gör och jag lär mig av dem gång för gång, jag accepterar inte alltid misstag som gjorts utan att det var ett misstag, dvs. du går den sämre vägen och väljer valet du inte borde göra även om du vet och har möjlighet att ta det smartare valet, men för det mesta accepterar jag också dem. Jag känner mig själv som sagt, jag vet varför jag gör mina val och jag vet vad som är bäst för mig. Jag kan inte alltid göra det som borde göras eller det som är rätt eller det som som sagt bäst för mig. Ingen kan det. Vi alla har de dagarna man vet att man “borde” göra något men ibland orkar man inte och har inte motivation till det. Det händer sällan nu, för jag lägger inga borde:n och måste:n eller krav som jag inte vill eller jag inte klarar av att behålla/utföra. Jag vill inte leva för någon annans skull, det gjorde jag förut och jag är så tacksam att jag nått den punkt jag är på idag,en balans mellan att lägga sig själv och sitt eget liv på första hand men att inte vara självisk och samarbeta med andra, ibland måste man offra sin egen tid och vilja för att kommunicera och leva med varandra men då man planerar sin kalender efter andras ärenden och då man alltid tänker på de andra och då man inte klarar av att “njuta” eller ha egen tid och göra något man själv vill för man får dåligt samvete av det och då man timme efter timme tänker vad andra tänker samt följer deras vilja, då har det gått för långt. Du kan inte leva för någon annans skull. Ditt liv går på miste då. Står du hemma från morgon till kväll och väntar på att din sambo kommer hem för att servera allt han önskar samtidigt som fu själv saknar jobb, hobby, något du får glädje och endorfiner av dvs. egen tid/ett mål/en riktlinje i livet och bara fokuserar på att din sambo ska ha det så bra som möjligt, stressar över hur du skulle kunna ge mera och vara bättre och hur han skulle kunna gilla dig mera eller lyssnar på det han inte är nöjd med och det du gjort fel och börjar må dåligt över det för att du inte “lyckats” eller är tillräckligt bra så lever du inte, ditt liv saknar mening. Tror du att du lever för mannens skull, att du får tillräckligt av det, kanske du har rätt men jag har svårt att tro att det räcker. Man behöver alltid ha ett fokus på sig själv också, du lever för din egen skull, du är din bästa vän, ditt mående är viktigast. Vad gör dig lycklig? Det behövs inte mycket av din vardag, man kan göra allt för någon annans skull om man tror att man vinner på det, men det sorliga är att det oftast är så att man förlorar mer än vad man ger. Iallafall om man ger det år fel personer. Personer som inte uppskattar eller märker. Personer som gnäller och ger negativ energi åt dig samt säger att du borde göra bättre även om du gett ditt allt. Jag tror att det finns personer som är värda all den tid man ger och visst vinner man på att ge, speciellt om man mår bra av det som tex. jag älskar att ge, hjälpa folk och jag får så mycket av att överraska, bjuda och köpa saker åt mina nära och kära, men man får inte glömma dig själv. Nu har jag de senaste åren lärt mig att det är okej att köpa åt sig själv, att unna sig själv, att man behöver inte vara värd det. Du är minst lika värd det som alla andra. Vem säger vem som är värd och vem som inte är värd något? Du själv är den som bestämmer och lägger alla krav på dig själv. Alla tänker på sig själva. Ingen har tid att tänka på eller bli förvånad över att du varit självisk och gjort något för din egen skull även om du inte enligt din åsikt varit “värd” det. Och om de hade tid och skulle möjligen fråga varför du gjorde så, än sen då!????! Betyder det att du inte skulle fått göra det? Kanske det bara var förvånande för den personen att se dig själv köpa eller göra något för din egen skull, kanske något som aldrig hänt förut. Bara för att du får kommentarer över något du gjort eller gör betyder inte det att fet är fel. Du själv inbillar dig de sakerna. Och än sen då om någon hade tyckt att du gjorde fel? Och än sen få om det hade varit fel???? VÅGA GÖRA FEL! Misstag!!!! Våga inse att det är okej att vara lagom, dålig, sämre, trött, självisk, annorlunda, konstig och whatever!!! Va dig själv, gör saker för din egen skull som du själv vill och inte tror att du vill för du borde göra, och du kommer bli tusen gånger lyckligare.
Som sagt får jag alltid kommentarer över saker jag gör, men jag orkar inte ens svara. Jag vet själv varför jag gör saker på ett visst sätt och jag vet att jag kan göra bättre på andra vis. Men jag är inte perfekt, långt från det. Det finns människor som aldrig kommer förstå dig, dina val ellervad du gått igenom. Eller vad du går igenom nu. Det finns människor som inte vet något alls om dig och bara sett dina bilder eller läst/hört om dig, de kan tänka och ha sina åsikter men ingen kan värdesätta eller stämpla någon från det de hört.
Tillbaka till utseendet… Jag lever som jag sade 99% av min tid som jag trivs bäst. Jag bryr mig inte om jag har stökigt hår, adidas kläder varje dag, utan smink eller påsar under ögonen. Jag är vem jag är, jag älskar mig för den jag är. Jag ber inte någon annan älska eller gilla mig. Gymmet är för mig en passion där jag njuter, lever, svettas, skrattar. Jag ska inte behöva klä mig som en modeshow eller sminka mig sju lager smink för någon annans skull eller för att det är “mode” eller för att det skulle se smartare ut. Who cares, jag är jag, jag gymmar och lever för min egen skull, jag är där för att njuta och inte tänka på utseende herregud. Typ dagligen får jag kommentarer över mitt utseende, det är så himla chockerande, blir bara så besviken och förbryllad!!!! Varför klär du inte dig så? Varför ser du ut så som du gör? Varför färgar du inte ditt hår? Varför sminkar du dig inte såhär? Varför byter du inte om så du visar ett bra i tryck för dem? Varför kan du inte piffa upp dig lite?
Jag svarar alltid, för vems skull? För din? För människorna i restourangen? För att åka en sväng till gymmet och svettas? Ska man behöva göra sig snygg för någon annans skull? För att gå av och an till mataffären? Räcker det inte som jag är?
Personen svarar;nej, det är alltid bra att göra ett bra intryck, visa den bästa sidan av dig och för andras skull.
Jag tappar hakan.
Så man ska visa en sida som man inte egentligen är? Man ska piffa till sig för att någon skulle vara mera stolt över dig och gilla dig mera?
Jag behöver ingens uppmärksamhet. Jag behöver inte få folk att gilla mig. Än sen då om de inte gillar mig. Hellre gillar folk mig som jag är än för något jag inte är. Herregud.
Missförstå mig inte, jag sköter min hygien och mår bra av att fixa mig till vardags för jag mår själv bra av det, jag vaknar inte i pyamas och går ut på stan. Jag går inte till en fin restourang i hoodie och adidasbyxor. Men jag gör alla val för jag själv väljer det, jag vill det och jag gör det för min egen skull.
Men att lägga lösögonfransar, spända freddy wrup jeans för en fylligare rumpa, långa klackar, spraya och föna håret varje dag till en förbryllande snygg look samt gå soldusch för en snygg bränna, köpa märkeskläder för att få folks uppmärksamhet och få en bild av mig som är kanske bättre, snyggare, mera glamourös än vad jag egentligen är, är helt sjukt haha. Förstår inte meningen med det? Jag levde så i mina tonår. Jag fick alltid kommentaren om att jag varje dag var så fin, böt outfit varje dag, nya kläder varje dag osv. Jag fick ju dilemma på att vara snygg. Inte kunde jag komma ful till skolan. Perfekt skulle jag vara. Bättre varje dag. Boooom slog anorexin tag i mig. Jag blev frisk och levde livet lyckligare än aldrig förr, kom tillbaka tiöö skolan som en ny person och brydde mig inte om något. Inga regler eller krav. Freedom is the shit typ. Tatuerade mig, färgade håret, skolkade, drack mig supfull med kompisarna, fick dåliga betyg men en lycklig tjej och glad sådan. Det var roligt för stunden men till slut försvann vännerna, jag gav inte mera den uppmärksamhet som jag gett tidigare, klarade inte av skolan längre pg. all skolkning och vitsorden sjönk. Jag blev deprimerad och undrade varför. Vad var fel på mig. Varför kunde jag inte bara lyckas. Jag dög inte som jag var. Varför. Och så började den resan som var flera år lång, som jag skrivit om flera gånger och idag står jag här. Med krampande fingrar och törst i munnen. Jag höll på att arbeta och här sitter jag nu och fortfarande skriver.
Skulle bara säga, jag tävlar inte i år, kanske nästa eller året efter det, vem vet ? Jag älskar träningsperioden jag är i nu, gör rekord varje vecka, lyfter mera, är starkare, så mycket energi och inspiration och älskar livet!!!!!
Ha det bäst! p.s har säkert massor med stavfel, sorry for that! Ingen tid att läsa igenom som vanligt ? #thatsMe men trevlig helg på er❤??