Många har kommit fram till mig och sagt, “oj, vad snäll person du var, trodde du var kaxig”. Jag har blivit väldigt chockerad av den kommentaren, eftersom kaxig är nog det sista jag är.

Det sägs att såna som blir sjuka i ätstörningar ofta är perfektionister och sätter höga krav på sig själv.
Har alltid tänkt att det inte passar in på mig, eftersom jag har aldrig velat vara “Perfekt” (vad det än betyder..) Tex. Jag tog det lungt i skolan, jag “skolkade”(blev hemma) mycket ända från dagiset till gymnasiet, hade inte så stor press på mig själv och inte mina föräldrar heller. Jag klarade mig igenom klasserna med mycket hjälp av vänner, fusk, ha en bra relation till lärarna, och göra så gott jag kunde då vi skulle arbeta. Proven gick ändå helt åt skogen. Fattade varken frågan eller svaret jag skrivit på handen. Anyway, vi ska inte prata om skolan! Utan om att vara så hård mot sig själv.

Som sagt, har jag aldrig tyckt att jag är en sådan typ. För jag hatar perfektion. Jag hatar att allt är 100% gjort perfekt och inget minsta fel. Jag tycker fel, lite klott och misslyckanden hit och dit, gör det personligt. Tex. jag gillade att ha en annorlunda klädstil, jag ville inte vara perfekt, jag ville inte att alla skulle gilla det, jag ville själv gilla det och vara personlig. Samma med håret,sminket.. Så utseendemässigt var jag ingen perfektionist. Men visst hade jag ändå stora krav på mig själv, det är väl en helt annan sak, eller? Jag hade ändå stora krav på att jag måste se bra ut (att jag själv skulle tycka jag såg bra ut) då jag gick till skolan. Men samtidigt, mådde jag ju bra av det. Vet inte om man ska ta det positivt eller negativt.. För det är ju bra att göra saker man mår bra av, men å andra sidan, som anorexi-sjuka kan få en kick och må bra av att vara hungrig.. Det är ju inte bra. Det beror väl på vilket sätt man mår bra? För att man “lyckades” eller för att man får bättre självförtroende? Eller om man gör det för att bli “godkänd”? Eller för att man “tror” att man mår bättre då.. att man gillar sig mer då?

Kroppen då. Den funderade jag inte så mycket på, förutom komplex att jag var så lång. Och saknade kurvor. Skulle “låta bli att äta” hjälpa till med det då? Nä, det skulle ju tvärtom göra det värre.. Men jag tänkte ju inte på att “nu slutar jag äta” Utan mer att jag ville ha en mer platt mage, jag ville hålla mig smal som alla sade, “oj vad smal du är”, eller “oj vad bra kropp du har”, så tänkte jag att jag vill ha en mer “bra” kropp, eftersom det tydligen var det ända jag var bra på? Annors syntes jag inte så mycket. Var ganska blyg. Lite annorlunda. Lite längre. Lite konstigare. Så genom att ha en bra och slank kropp, kunde jag kanske åstadkomma mer…eller synas mer.. eller andra skulle gilla mig mer? Vilket såklart slutade tvärtom. Sånt händer då man inte tänker igenom 100% vad man håller på med. En liten ändring på kosten, träningen kan resultera sig i en katastrof, som för mig, Anorexi.

Aja… så går vi vidare. Om vi då inte tänker på utseende, kommer vi till sättet man är, och vår personlighet, och hur vi är med andra. Hur ser andra dig? Jag har alltid varit känslig för det. Så på ett sätt är jag en perfektionist. På sättet hur jag är. Att göra andra nöjda. Att göra saker rätt. Fan vilken stor ångest jag fick ifall jag gjorde något fel och ville direkt ändra på det eller backa tiden. Så kommer vi till familjen. Pappa och mamma har varit väldigt snälla och aldrig haft stora krav på oss barn. Speciellt inte vi sista, Matilda och jag. Vi fick växa upp ganska fritt. Men jag då, jag har en sådan personlighet att jag vill göra mina föräldrar och alla andra nöjda. Aldrig kände jag mig tillräcklig. Men pappa har alltid varit lite mer ordentlig och bestämd.. han är lite perfektionist själv, så han kanske ville att saker och ting skulle göras rätt. Så om pappa sade “ät all mat på tallriken” skulle jag verkligen göra det. Alla smulor skulle slickas. Alla droppar i glaset skulle drickas. (förutom då jag blev sjuk) Eller om pappa sade att linjen som man ritar skulle vara perfekt rak och det man suddar ut på pappret i skolan skulle vara ordentligt suddat, skulle jag också göra det. Ifall pappa suckade att diskmaskinen inte var tömd, glömde jag bort jag hade planerat att göra och tömde diskmaskinen. Sade pappa att prislappen på bananerna skulle vara bra placerat så kassatanten har det lättare, skulle jag se till flera gånger att jag gjort det rätt. Sade pappa att man ska gå rakt, med huvudet upp och ryggen rak, skulle jag göra det. Osv… Allt han sade fastnade i huvudet och jag skulle alltid göra rätt. Men alltid fann han något “fel” eller något att rättas igen.. alltid fanns det något nytt. Eller så kunde jag inte alltid komma ihåg allt. Så det blev en liten obsession och jag ville bara göra han nöjd. Men aldrig kände jag mig tillräcklig, vad jag än gjorde, hur mycket jag än försökte.

Det har väl varit samma med alla människor jag mött.. Jag skulle alltid ge ett bra intryck och alltid vara glad, snäll, bra. Så jag hade så himla stora krav på mig själv att om jag sade något fel kunde jag gå och ha ångest i flera dagar och gråta eller hata mig själv för den jag är. Om personen inte gillat mig, fast jag gjort mitt allt för att vara en “bra” person (vad är en bra människa ens?) så hade jag ändå inte blivit “godkänd”. Så jag kände mig misslyckad. Förstörd. Vad är fel på mig? Var en fråga som om och om kom upp i mitt huvud.  Fick en gång frågan, “varför ler hon alltid? Varför säger hon inget, varför ler hon bara? Kände mig som en idiot. Leendet hade väl då varit min styrka. Inte mer. Efter det ville jag inte lé mera.

Till slut orkade jag väl inte mer. Det var en del av min sjukdom. Efter anorexin då jag försökt göra allt perfekt i så himla många år, gav jag upp. Fan vad jag inte orkade mer. Det var om mitt huvud och min kropp slutade fungera. Jag gav upp som sagt. Jag låg i sängen, jag grät, jag skrek, jag bara fan orkade inte mer. Om någon sade att “varför lämnade du kaffekokaren på?” eller något annat som jag “gjort fel” bara fan brast det i mitt hjärta och huvud, blev så himla arg och bara skrek. Folk kollade väl på mig som en idiot. Men jag fan orkade inte förklara. Orkade inte. Jag var tvungen att acceptera att jag aldrig kommer bli perfekt. Aldrig kommer precis alla att gilla mig. Aldrig kommer jag kunna vara tillräcklig enough. Men det var så svårt att acceptera. Då det nästan hade varit som en personlighet eller styrka för mig, att göra andra nöjda. Då jag såg att andra blev glada och tackade, eller jag fick komplimanger, osv.. Jag blev så himla glad och tacksam. Att jag gjort något rätt. Att någon gillade mig. Att jag kunde vara “bra”. Och ENOUGH? Men nu fick jag plötsligt bara ge upp den saken. Jag bara var tvungen att acceptera mig som jag är. Visst, att göra saker om andra vill.. men jag egentligen inte orkar göra, men bara för att göra den personen glad skulle jag göra det.. (men ändå skulle den personen inte ens tacka, eller kanske ens märka det, glömma bort det fort) så att inte göra det, lyssna på mig själv, vill jag göra det? Vad ger det mig? Visst det KANSKE gör en annan glad, men kanske inte. Kanske hon inte ens märker det, kanske hon är så van att jag gör det alltid. Så att plötsligt inte göra det, lyssna på vad jag vill göra, och inte vad andra vill och väntar mig att göra.. var väldigt konstigt.. Jag fick mycket skäll och konstiga blickar. Pappa började bli arg på mig och alla tänkte väl att jag var i “tonåren”. Det var svårt, men det var ända sättet att bli frisk ur denna “perfektionist” och “obsession” att göra allting rätt. Då man ändå inte mådde bra efteråt, längre?

Jag måste säga, att i mat & träning har jag lärt mig att inte vara så hård, inte behöva göra det perfekt, inte behöva lyckas, inte behöva göra någonting alls, lyssna på mig själv och acceptera läget. Under hela min anorexi period och hela fotbollsperioden har jag haft så himla stor press på mig själv. Slutade ibland träningarna och matchen för jag inte gjorde rätt, eller för att tränaren skrek något, och jag misslyckades.. eller jag gjorde om och om och om igen men aldrig fick jag bollen. Då orkade mitt förtroende inte mera. Det bara brakade ihop. Jag skrek “jag är skit” och gick ur planen gråtandes. Det skämdes väl både min pappa och min tränare för. Jag ville inte vara den som folk och kompisarna skulle tycka synd om, så då någon kom kramandes så knuffade jag den personen bort och sade “nä fan låt mig vara, jag var påriktigt skit.” Så det var väl en stor del varför jag inte fick så bra kontakt med de andra. Jag var omringad av mina negativa och självkritiska tankar dygnet runt. “Fan vad dålig du är, varför gjorde du så, varför kan du aldrig lyckas, varför kan du aldrig vara bra, varför passade du inte bollen, varför är du så långsam, varför sköt du bollen åt fel håll, du försörde hela spelet, du passade inte bollen, du tog inte bollen bort av motståndaren och därför blev det mål åt de andra, varför är du så skit, se hur mycket människor är och kollar på matchen och hejjar på vårt lag, men du är den som förstör matchen och gör så att vi förlorar, fyfan vad du är skit”. Och visst kanske någon ibland gav komplimanger att jag gjorde något bra på matchen, men det lyssnade jag aldrig på. Det gick ut ur andra örat. Jag var väl van med att jag inte kunde ta emot komplimanger, för aldrig tyckte jag själv att det var sant. Att de bara sade så “för att vara snälla.” (än idag finns det situationer). Så det hjälpte väl inte mycket. Och folk slutade ge komplimanger för de visste att jag inte skulle ta emot dem. Eller bara bli agressiv för jag var så självkritisk. Och så under anorexi perioden, före anorexian skulle jag VARJE DAG gå ut och gå med hunden eller springa före frukost. Om jag inte gjorde det var jag sämst och skrek av smärta (ångest). Varje dag skulle situps göra. Varje dag skulle jag kasta maten. Varje dag skulle jag “tappa” mat under bordet. Varje dag skulle jag fuska och blanda vatten i maten/drycken. Varje dag skulle jag göra si och så. Varje dag skulle jag göra “anorexian/ana” nöjd. Om jag inte gjorde det.. hatade jag mig själv föralltid. Fast det gjorde jag ju ändå, så fick jag något av det, ? nä.. Så att bli fri från detta.. med stor hjälp av mandokliniken och mig själv som ville vara “fri”. Och TIDEN som gick. Så det är helt sjukt konstigt och befriande. Att inte behöva spänna sin rumpa eller mage hela tiden eller kontrollera maten under varje måltid. Ni anar inte hur befriande det är.

Men även om jag är fri från dessa tankar är jag sjukt självkritisk i mycket annat..Fortfarande vill jag göra andra nöjda. Vilket äcklas av mig själv. Såfort jag förstår vad jag håller på med, måste jag sluta direkt. Jag får en enorm ångest, då jag vet att jag gjort ett beslut bara för någon annans skull, bara för att vännen/familjen skulle tycka om mig mera. Då får en sån HIMLA ångest. Mamma har sagt att hon inte har velat ge för mycket komplimanger under min barndom och nu, eftersom hon inte ville att jag skulle bli kaxig, “för starkt självförtroende” “älska mig själv” “se mig bättre än alla andra”. Det hade väl ändå inte funnits på listan. Hade knappast funnits en chans att jag skulle ha blivit sådan. Så ännu idag då mamma ger mig en komplimang säger jag automatiskt “du säger det bara, för jag är ditt barn”. För våra egna föräldrar, ser väl oss alltid vackra, hur vi än ser ut. Speciellt mamma, jag vet att hon accepterar mig som jag är, det är så himla skönt. Hon är nog den ända personen i hela världen jag kan skita i allting och bara vara mig själv, för jag vet att hon inte kommer att ge mig kritik eller säga att jag gör fel, eller att jag ser fel ut. Hon märket inte ens. Hon älskar mig precis som jag är, Och även om hon kanske förväntade sig något eller ser något jag gjort fel.. säger hon inte det. Och det är det som är skönt. För jag låter mig själv vara ok. Jag är bra som jag är. Med pappa har jag ännu problem, men fan vad det har bättrats! då han ber mig göra något om, göra det rätt, säger att jag gjort fel. Då säger jag direkt. “VARFÖR!??” “VARFÖR SKA JAG GÖRA DET OM, ALLT BEHÖVER VÄL INTE GÖRAS PERFEKT, SO WHAT, JAG GÖR VÄL DET NÄSTA GÅNG BÄTTRE DÅ, VARFÖR SKA ALLT VARA PERFEKT OCH ORDENTLIGT, KAN DU INTE LITE CHILLA” men ändå inte förlora mitt vett/temperatur/ bli agressiv. att bara få han också själv att förstå, att man inte behöver vara perfekt.

Så vad jag nu får en kick av, är att göra precis tvärtom som någon sagt.. Jag saknar lusten av att göra något rätt. Vet inte varför det är så.. ibland kan det till och med vara jobbigt. För säger mina föräldrar “ring honom” eller “cykla till gymmet” ja då fan ska jag verkligen inte göra det, som ett litet barn. Göra tvärtom vad föräldrarna säger. Men det är väl så…. har man inte upplevt krisen i sin bardom så går man igenom det som vuxen.

Men det som jag ger är ett tips, som hjälpt mig väldigt mycket och än idag hjälpa. Stanna och känn igen (erkänn) vad du håller på att göra. Känn igen ditt krav att “behöva göra rätt”. Stanna där en stund och fundera. För vems skull gör jag detta? Varför gör jag det? Vill jag VERKLIGEN göra det? eller är det vettet som säger att jag måste göra det? Hur kommer jag känna mig efteråt? Kommer jag må bättre efter att ha gjort det? Vad skulle hända om jag inte gjorde det? Eller ifall jag gjorde det tvärtom?

Det kan vara bra frågor att ställa innan man gör ett beslut eller säger något, eller ska göra något.

För, ibland är det helt okej att låta bli. Vi måste lära känna våra viljor och beslut. Vi måste bli mera snälla mot oss själva och allt behövs inte göras perfekt. Det behövs inte ens göras klart, det behövs inte ens alltid bestämmas just nu. Du behöver kanske inte ens börja. Kanske du kan göra det en annan gång. Eller aldrig? Kanske du är okej som du är. Kanske de gillar dig ändå. Och VARFÖR egentligen skulle du göra det. För att få någon annan att gilla dig mera, eller för att få DIG SJÄLV att gilla dig mera? Tror du det skulle fungera? Kanske du istället skulle försöka på att säga rakt ut till den personen vad du känner eller till dig själv, att du är bra som du är. Det räcker.

Och så vill jag ännu tillägga, att träningen har hjälpt mig ur detta. Det var ju för länge sen då jag började.. så var inte träningen en hets.. eller något alla människor nu plötsligt tror man “måste göra”. Eller att man “måste gå på gym”… För träningen, att gå på gymmet och jobba på mig själv, har hjälpt mig att komma bort ur ångsten, kraven, den eviga djungeln i att vara tillräckligt bra. På gymmet behövde jag inte göra någon nöjd, inte mig själv heller. Jag visste att jag var en nybörjare, jag visste att jag var på trappa ett och jag accetperade det. Jag accepterade att jag gjorde fel och att jag inte kanske kunde köra lika hårt som alla andra. Om jag ska vara ärlig tittade jag inte på andra så mycket. Jag jämförde inte. Jag visste att andra skulle kanske undra att “oj en ny flicka” men de fick väl acceptera det och godkänna att jag var smal, men jag var också här för att arbeta på det. För att skaffa muskler. Jag var här, och för kanske samma orsak som alla andra är, för att vi mår bättre här, och för att vi arbetar på oss själva, vi alla accepteras hur vi nä ser ut, vad vi än är för i kropp. Och så var man ju inte vungen att prata, vara social, eller göra något intryck på någon. Det var bara du, musiken i öronen och hantlarna. Jag lärde mig själv att vara med mig själv. Jag lärde mig själv att förstå att man kan misslyckas, man kan göra fel, men det gör inget, det är okej. Jag lärde mig själv att tycka om mig själv, att acceptera mig som jag är, Jag lärde mig själv att det finns en plats, där jag kan känna mig fri.

Tack för att du läste.

Kramar.