Varför?
Varför är det så vanligt med självmord för unga?

Är det media och dagens strävan att vara perfekt, bra, snygg, populär som påverkar hur vi mår?

Hur vi ser oss själva?

Är det mobbning som sker eller är det vi själva som aldrig blir nöjda?

Jag. Min bästa vän, Melinda. och flera andra tjejer, killar, mer och mer har tänkt eller tänker på självmord. I värsta fall då de inte får rätt sorts hjälp i rätt tid, händer det.

Tror det handlar om ensamhet. Vi känner oss ensamma, att ingen bryr sig och att livet inte har något att bjuda på. Att vi tror att alla redan vet vad de ska göra resten av sitt liv och att alla andra är lyckliga.

Så är det inte. Få människor, rika eller fattiga, få är lyckliga påriktigt. Och vad är ens lycka? Är det lycka att lyckas i något, att vara bra på något eller att vinna? Är lycka att vara bäst, få bäst betyg i skolan? Är lycka att ha en pojkvän som älskar dig och som du vet du ska spendera resten av ditt liv med? Är lycka att vara nöjd med sig själv? Men du känner att gång efter gång misslyckas du och blir allt mer missnöjd.

Tror vi behöver kärlek. Kärlek, närvaro av våra vänner, familjer. Tror vi måste oftare säga och berätta för varandra hur viktiga ni är och hur mycket ni betyder. Tror vi måste mera skryta och säga hur bra vi är. Men också att vi är bra som vi är, och att vi duger. Vi är bra precis såhär. VI är unika. För vi är vi.

Min Melinda. Hon var det finaste tjejen jag visste, både inuti och utanför. Hon trodde hon bara hade mig, men hade hon vänt sig om hade hon sett hur mycket hennes familj, vänner, pojkvän, alla andra brydde sig om henne. Men det gör man inte då man är i mörkret. Man är så långt nere i den djupa mörka hålan och det känns att det inte finns någon väg ut.

Så ta hand om era nära och kära, man vet aldrig hur dåligt hon/han egentligen mår.

Och är det så att DU mår dåligt. Snälla vän, vi lever bara en gång, så tro inte att det kommer bli finare, lättare efter döden. Då är allt slut. Då kommer du aldrig mera få uppleva sorg, lycka, kärlek eller ilska. Så gå igenom denna svåra, hårda, jobbiga tid och du kommer blomma ut som den starkaste personen någonsin. Redo för alla upp och ner backar. Redo att ta livet med storm. Hitta något att leva för, vare sig det är ett intresse, en person, en sak eller dig själv. Ha ett mål. Ha en dröm. En motivation att fortsätta. Det finns alltid något.

Så hold on hope, guys! Det blir bättre, bara du ger dig själv tid.

…Den 2 augusti 2006 dog modellen Luisel Ramos på en modevisning i Montevideo, Uruguay på grund utav hjärtfel relaterat till extrem bantning och anorexi neuros. Hon var 22 år, 1.75 cm lång och vägde 44 kilo. Veckorna innan hennes död hade Luisel endast ätit salladsblad och druckit Cola Light för att gå ner i vikt. Efter hennes död fick man reda på att en modell agentur hade tidigare sagt till henne att hon kunde ”göra det stort” om hon gick ner en ”betydelsefull” massa vikt. Hennes BMI låg omkring 14.5 och enligt World Health Organisation klassas ett BMI under 18.5 som undernäring och ett BMI under 16 som svält.
Ungefär ett halvår senare dog även modellen Eliana Ramos, Luisel Ramos yngre syster utav hjärtattack även den misstänks vara relaterad till undernäring.

För att må bra behöver kroppen regelbunden motion, det minskar risken för sjukdomar och skapar bättre hälsa. För att hälsan ska bli bra behöver man inte träna hårt, det räcker med att ta en promenad på 30 minuter ungefär fem dagar i veckan. Men att träna tillsammans med onyttig kost är inte hälsosamt. Varje dag behöver kroppen en viss mängd protein, kolhydrater och fett. Maten fungerar som bränsle åt kroppen och behövs för att man ska klara av de vardagliga sysslorna. Maten som fungerar även som bränsle att bara leva. De inre organen ska fungera, hjärtat ska slå, hjärnan ska koppla och så vidare..

Jag blir så arg och sårad då all ångest över kroppar och hat mot sig själv styr vårt liv och varenda minut i vårt liv. Jag menar inte att detta är så med alla, men i värsta fall går det så långt att man inte kan släppa tanken om mat och ångest mera. Kan jag ta en bit till? Jag dör om jag får celluliter? Måste bränna bort chokladbiten jag åt!!! Alla dessa tankar och ångest förhindrar det fina vi egentligen borde uppleva. Njuta, dofta, smaka, slappna av, vara social, skratta, göra äventyr, glömma maten och äta grädde eller jordgubbar utan att fundera vilket är det hälsosammare valet, hoppa i sjön utan att tänka hur många meter man måste simma för att få fettförbränningen igång.

Du kommer inte bli lyckligare och bli ihop med killen du är kär i ifall du bantar. Kanske jo du finner kärleken med din pojke, men det kommer inte bero på kroppen, bantningen och du kommer definitivt inte bli lyckligare. Snarare tvärtom. Ett ordtal jag hört förut jag tycker är väldigt bra är “Sök hjälp, inte bantningshjälp” Du måste lära dig älska din kropp som den är. Och hur gör man det? Det hela börjar i ditt hvuud, in your mind. En vacker, fin, underbar, älskad kropp börjar I HJÄRNAN. I DITT HUVUD. Allt det hela börjar där. Du måste lära dig att älska din kropp hur många kilon den än bär på sig.

En hälsosam och vacker kropp ÄR INTE ATT du hoppar över middagen ifall du åt för mycket efterrätt vid lunchen, det är inte att tvinga dig till gymmet sent på kvällen bara för att straffa dig själv för att du åt för sent på kvällen eller för media lät dig tro att du kommer bli snygg, hälsosam, tappa vikt ifall du inte äter alls någon kvällsmat. SLUTA UPP DIREKT. Du vet redan svaret. Du hittar inte svaret i tidningarna.

Men varför sprider media och reklam ut detta ideal när de vet att de skapar ett lidande för många människor?

FÖR ATT DET SÄLJER.

Alla tjejer (vet inte hur populärt det är hos killarna men gissar att det kan vara lika stort som hoss oss kvinnor) springer direkt till butiken och köper nyaste tidningen för den NYA MIRAKEL DIETEN “förlora sommarkilorna på en vecka”

Tidningarna, media tjänar…medan vi blir påverkade och börjar i värsta fall hata våra kroppar, vi får dåligt självförtroende, vi hoppar över mellanmålet, vi tvingar oss att gå ut på långa morgonpromenader trots att magen kurrar hårt. Bara för att bli snyggare, gladare, hälsosammare, få dendär kroppen som alla andra vill ha. Likasom alla andra reklamer, om huden, celluliterna, brunheten, sixpacket, slimmade kroppen, håret glansigare och längre, ögonfransarna tjockare, tatuera huden med eyeliner, större läppar, större bröst, naglar långa och perfekta, tänder bleka som snön, osv. Det kommer nyare och nyare, fler och fler produkter som säljer massor, bara för att de lovar oss cellulitfria ben, men vad egentligen händer är KROPPSHAT. De bryr sig inte om hur vi människor m¨r, de bryr sig bara om att sälja.

Jag ser upp till människor som delar ut på media att de är nöjda med sig själva, sina kroppar, hur de än ser ut.

Din kropp är DIN kropp. Du har bara en kropp. Ta hand om den, älska den som den är. Din kropp är unik, och vacker. Du kommer att leva där resten av ditt liv, så why not make it a place you love?

Mat.

Hjärnan som säger… ät inte. Vad du än gör. Ät inte.

Mat blev en fiende. Men så var det inte i början…

Jag älskade mat. Mat, bakelser, glass,  bröd, kebab, allt. Jag tänkte inte på mat som något speciellt. Visst var det gott, visst var det roligt att äta tillsammans med sin familj eller sina bästa kompisar en fredagskväll. Men det var inget speciellt. Tills vintern kom… jag var en helt vanlig tonåring. Ville testa på allt nytt.

Där står jag. Ensam. Vilsen. Otrygg. Svag. Försökte undvika tårarna bakom mina ögon och sminka mig så att ingen skulle märka mina kindben som stod ut, min sorg eller min osäkerhet om hur ful jag tyckte jag var. Jag ritade ögonbrynen svart, läpparna större än de var vilket gjorde att jag fick ännu en bredare mun än vad jag hade och ögonen målade jag så svart jag kunde, vilket fick mina ögon att se ännu större ut till mitt lilla bleka ansikte. Jag märkte inget. Jag tyckte kläderna satt ändå rätt bra och sminket räddade mitt fula ansikte.

Men tårarna var ändå där. Från samtalet med min syster. Det blev gräl. Om mig. Om att jag inte åt. Jag kände mig lämnad. Jag kände mig så ensam. Jag fick en stor klump i halsen, det kändes som om hela min familj lämnade mig på en sekund och alla var emot mig. Att jag lika gärna kunde sjunka genom marken, för jag tydligen sårade min familj så mycket.

Det hade jag inte planerat. Jag ville bara bli fin och smal. Jag trodde att jag skulle bli fin om jag blev ännu smalare. Jag ville vara en lätt fjäder, liten och söt som alla andra.

Alla andra bantade ju också då. Tror jag. De flesta valde det hälsosammare alternativet och vi var flera som började vegetariska kosten. Men jag som var så smal innan, syntes det direkt att jag hade gått ner i vikt. Direkt kom orden och blickarna, kommentarerna och beskyllningarna om att jag inte åt och att jag var anorektisk.

Jag satt där. I matbordet på julafton. Vanligtvis åt jag alltid flera stycken tacobröd med kyckling, majonnäs, massor med fyllning. Denna julafton såg tacobrödet så stort ut.. och fyllningen mindre. Jag valde ändå att äta tacobrödet även ifall det kanske var lite “onyttigt”, men ville inte att någon skulle märka att jag ville vara hälsosam. Försökte gömma allting. Gömde att jag tog lite fyllning, lade mest sallad inuti och ingen majonnäs. Efter det orkade jag inte sitta mer och titta på de andra som åt, och smutta på min cola zero. Orkade inte granska allas blickar ifall de vaktade mig.

Sade tack och gick och lade mig en stund, sade att jag var mätt.

Funderade på morgonen.

Hade vaknat väldigt tidigt för att gå ut och springa innan risgrynsgröten. Skulle ju äta TVÅ gånger gröt!!! Ville inte. Försökte låta bli den tanken, tänkte att jag nog slipper undan på något sätt. Tog hunden med ut och springa så ingen skulle tänka att jag var ensam så tidigt ute. “Jag var bara ute och gå med hunden” var en bra orsak varför jag var borta.

Sprang i 30 minuter på tom mage och släpande på min jobbiga gamla hund som inte orkade springa. Men jag var tvungen. Det stod i tidningen ju. Att man skulle ut på promenad eller springa före frukosten, det var tydligen bra. Då blev man snygg.

Jag kom hem.

“Måste jag äta frukost nu, då jag ändå kommer äta igen hos farmor!??!”

“Ja.”

Åt mamma kunde man inte säga emot.

Smakade lite och väntade att de andra gick så jag kunde slänga gröten.
Visste att hon kokat den i fullfet mjölk och lagt smör i. Det kunde jag ju inte äta. Bara om jag själv kokat gröten. Helst i vatten.

Vaknade på soffan av en plötslig ångestattack.

Det gjorde ont i huvudet. Det värkte i magen. Mitt hjärta började bulta. Jag kom på att man inte får ligga för länge, inte sitta heller tydligen. Bara stå. Amanda. Stå. Så jag stod upp. Tittade på godisbordet som alltid var fullt med godis. Denna julen var det inte lika mycket godis, mest nötter och torkade bananskivor. Det var jag som hade bestämt det.

Ville smaka. Men ångesten sade nej. Jag hade redan ätit för mycket idag. Bäst att inte äta då man inte vet om jag måste äta igen i kväll.

Till slut har ätstörningen tagit så stor kontroll över dig att du inte längre vill ha den. Du orkar inte längre. Du orkar inte kämpa emot mer.

Du hatar dig själv. Du hatar din ätstörning. Du hatar ditt liv. Du tror inte du kommer bli frisk längre. Du sårar alla runt om kring dig. Du förlorar dina vänner, din familj och dina intressen. Dina hobbies måste du sluta för du orkar inte längre. Din skola eller jobb måste du också sluta. Det kanske går en tid att jobba, men till slut kommer kroppen säga stopp. Du bryter ut. Du orkar inte längre. Du förstår vad som egentligen pågår. Du har en ätstörning. Du har haft det ganska länge redan. Du orkar inte ha den. Hur fan ska du få bort den? Du vill inte bli instägd på ett sjukhus eller ätstörningsklinik. Men du blir inte bättre hemma heller. Mamma och pappa gråter eller grälar för de vet inte vad de ska göra längre, de har förlorat hoppet och de skyller endast på sig själva. Syskonen tittar ner på dig och det ända de tänker på är; Sluta. Varför kan du inte bara sluta? Kan du inte bara bli frisk? Varför håller du på så här? Du har ett liv där ute. Gå och ta tag i dig själv, gå till skolan och lev som alla andra. Varför kan du inte bara äta som vi? Kan du inte bara vara normal? Varför? Sluta leka redan, vi orkar inte längre.

Men jag då? Orkade jag? Hur tungt var det inte att stiga upp varje morgon, då man visste att allt skulle gå åt helvete idag igen, det fanns inget solsken i mitt liv mera, även ifall solen sken där ute. Det fanns inget som kunde få mig att le mera. Bara en vän, en familj som accepterade mig som jag är. Som skulle stödja mig, älska mig vad än hände. Smal eller tjock. Värdelös eller Kämpare. Men jag kände mig bara ensam. Den ända som fick mig att fortsätta kämpa var min bästa vän, Melinda. Vi lovade varandra att inte lämna varandra. Men hon gjorde det ändå. Hon gjorde det i smyg. Innan jag hann säga något. Jag orkade inte längre efter det. Det var sista droppen. Det hade varit allt jag hade i mitt liv, en vän som förstod mig. Och det.. eller HON försvann. Med ett ögonblick. Mitt liv var slut.

I månader grät jag bara.

Till slut kunde jag inte längre gråta. Jag bara stirrade tomt.
Jag orkade inte längre.
Jag fick inte någons stöd heller. Det var nog mitt eget fel. Jag ville inte tycka synd om mig själv, så jag berättade inte för någon: Jag gav inte chansen att någon ens skulle kunna hjälpa mig. För jag drog mig bara längre ner, längre ner, till botten.
Allt blev svart. Mitt liv, mitt huvud och mitt hjärta.

Jag drömde mardrömmar varje natt.

Jag svettades, hade så varmt om nätterna.

Alla gjorde något kul den sommaren. Utom jag.

Jag var ensam. Instängd hemma.

Ibland tröståt jag. Men det hjälpte inte. Det smakade inget. Och allt blev bara värre efteråt.
Fick ju sådan ångest.

Jag kunde inte ens träna. Det fanns ingen glädje i det mera.

Ville bara ge upp. Försvinna.

Men var det rätt beslut då? Vad händer om 10 år? Tänk om jag då har ett vackert lyckligt liv.

Det jag inte visste då, var att jag redan nästa år skulle få det fantastiskt fint.
Men jag vet hur det känns att vara nere på botten, känna sig ensam och lämnad.

Jag vet.

Men tro mig. Det finns hopp i livet. Man måste bara ha tålamod. Och orka kämpa. Du kan inte vänta på mirakel hela ditt liv, du måste lite arbeta själv också så kommer det flyga in lite lycka då och då.

Vad är meningen med livet då?
Det vet jag inte. Det jag vet, är att livet är en gåta full med upp och ner backar. Klarar du de värsta backarna, klarar du de bästa också. Du måste gå igenom de värsta bitarna för att också kunna njuta av de bästa. För de bästa sakerna kan också endast vara så enkelt som att skratta med en person som är så viktig för dig. Sitta brevid den personen och vara lycklig att ni två känner varandra och att ni kan uppleva denna stunden om och om igen.

Vill bara säga till alla som inte vet hur det är att ha en ätstörning:

Det är inget man väljer. Det är ingen rolig diet. Det är en sjukdom folk dör av. Det är både fysiskt och psysiskt svårt och farligt.