Eatingdisorder
Träning efter ätstörning
Hej. Tänkte skriva ett inlägg om detta då det kan ske en missuppfattning i det jag vill framkalla med min blogg.Jag. Jag Amanda, jag har haft en ätstörning. År 2009 hände det som inte fick hända, men det hände. Jag kunde inte kontrollera det. Det kontrollerade mig. Jag fick anorexia. År 2010 blev jag friskförklarad, jag kände mig också frisk. Jag ville leva ett liv utanför matfixering, träning och endast festa loss, leva livet och göra allt en tonåring brukar göra i den åldern. Gymnasiet började jag blev osäker på mitt val, jag kände mig lost, jag visste inte vem jag var, vad jag skulle göra och hur jag skulle göra det. Högstadiet var lätt, det var samma grejer samma tidpunkt, alla vänner hade samma schema och samma prov. Plötsligt var jag i en ny värld som jag inte ens kände någon i. Visst fick jag några vänner, men jag kände bara att jag inte passade in. Det var en litet problem i det stora som höll på att hända. Jag blev deprimerad. Jag drömde mardrömmar varje natt som jag ens kunde sova, jag började tröstäta, slå in mig på rummet och endast prata med några få personer jag litade på. En av dem var min bästa vän, Melinda. Jag hade förlorat de flesta andra vännerna, mest pg. depressionen och ätstörningen jag hade, jag blev allt mer osocial och började hata mig själv. För att jag kunde ha låtit mig själv hamna i denna situation, för att jag sårat min familj och vänner och för att de slösat så mycket pengar på mig. Jag kände mig onödig, något som egentligen inte borde finnas till. Jag grälade mycket med min syster också och hon skrek sådana saker jag aldrig kunde glömma då, men nu vet jag att det man säger då man är arg menar man ju inte alltid. Men jag tog det hårt. Skyllde allting som hände på mig själv. Jag fick trauma från sjukhuset och kände hur alla började följa mig, vakta mig och jag kontrollerade alla blickar som fastnade på mig. Samtidigt under denna tid hade jag testat mycket, börja spela fotboll igen, men jag endast såg hur min syster var superstjärnan och jag misslyckades gång efter gång och fick aldrig spela hela matchen som jag ville, även ifall jag var varje gång på träning. Till slut orkade jag inte längre hålla på så och hålla uppe hoppet, jag gick allt mindre på träningarna och slutade till slut helt och hållet. Började istället modellarbeta, jag gillade det. Jag gillade att jag var huvudpunkten på något och att jag var bra på något. Jag gjorde kontrakt med finlands största modellagentur. Några månader efter det fick jag en “bättre” (enligt mig) möjlighet, nämligen ett kontrakt med den franska modellagenturen som skulle skicka mig nästan direkt till Japan. Japan hade varit min dröm enda sen liten. Jag älskade manga, anime och Japans kultur. Jag älskade sushi, japanska rätter och Yatsuhashi (goda kakor). Efter några möten, skrev vi kontrakt och jag åkte iväg. Under denna tid var jag väldigt deprimerad, testade alla möjliga depressionstabletter och hade slutat skolan. Japan var en lärdom åt mig, 16 år ensam i Tokyo. Första dagen då jag var på flygfältet utan någon aning vart jag skulle var kaos. Jag hade fått några namn på bussar och andra saker jag skulle minnas men kände mig ändå ganska lost. Till slut kom jag fram till hotellet. Det var det finaste jag någonsin sätt. De tog mina väskor och jag skulle checka in. Där skulle jag möta någon man. Så jag väntade med att checka in och väntade istället. Han kom fram och presenterade sig, han tog mina väskor och vi for till nästa buss. Jag fattade noll. Tillslut kom vi fram till stället jag egentligen skulle bo. Det gav mig en liten chock och rädsla inuti. Han lämnade mig dit och jag fick nycklarna till mitt rum. Släpade på min tunga väska och kom äntligen fram till rummet. Där var allt stökigt, luktade rök, hår på golvet och obäddade sängar. Duschen luktade och vattenkranen var trasig. Kylskåpet var litet och disk över hela rummet. En liten balkong hade vi iallafall. Inte mycket att se därifrån men några jobbande män kunde jag allt se. Några timmar efter det mötte jag en tjej vid namn Maddison som delade rum med mig, hon var jättesnäll och kunde flytande engelska då hon kom från Australien. Hon berättade ALLTING för mig, precis allting, och lite till. Det skrämde upp mig allt mer och jag började glömma ta mina depressionstabletter jag hade med. Jag åkte på castingar med en liten hjälp av agenturen jag träffat som inte hade en aning om vad engelska var. Endast teckenspråk så jag kunde fatta, mått tog vi vid värsta tillfällen varje dag. Vågen skulle visa exakt samma varje gång, annars om det hoppade för mycket blev vi skickade hem. Jag träffade de andra tjejerna, de var ryska. De var smala och arga. Jag trodde iallafall att de var arga med deras språk som lät så agressivt. Ingen åt på hela dagen. Ibland hade vi lyx att stanna på en kaffe. Efter 3 dagar blev det ändringar. Jag fick endast en karta och en lista på gatorna jag skulle ta mig till. Jag fattade inget men tack vare Maddison som förklarade allt och visade mig vart tågstationen var kunde jag hitta till mina castingar. Maddison blev tvungen att flytta, jag skulle tydligen bo ensam ett tag. Sedan skulle jag också flytta någonstans till de ryska tjejerna. Maddison grät varje kväll, jag slutade lyssna vad hon sade i mobilen men fick något fram att hennes kille skulle hälsa på. Han var jätte trevlig men efter ett tag försvann de båda. Hon hade fått agenturen övertalad att hon kunde bo med honom istället. Jag fick klara mig ensam. Det var svårt och jag kom försent flera gånger. Ibland hade jag lediga dagar och tappade bort mig allt fler gånger. Det blev natt och jag var fast i tågstationen, jag var vettskrämd och hungrig. Ingen talade engelska. Fick helt enkelt klara mig själv. På något sätt fick jag kontakt till Maddison och hon förklarade hur jag kunde hitta tillbaka. Tack och lov. Köpte mig en sallad utan dressing vid kiosken utanför oss. Också en pepsi max. Åt halva. Somnade. Vaknade på natten, ringde hem, de svarade inte alltid för det var olika tidpunkter. Jag grät. Jag hade ångest. Jag kände hur det rev i hjärtat. Jag mådde allt sämre varje dag. Agenturen ringde och skällde på mig varje gång och tillslut sade de att om jag inte skärper mig får jag åka hem och betala allting. Jag låg vid sängen vid de värsta dagarna, kunde inte stiga upp. Jag bara grät. Jag mådde så dåligt och ville bara bort. Det var det hemskaste jag varit med om och det var slut på min story.
Hemma mådde jag inte mycket bättre. Men mitt hjärta helades, jag kände mig som något igen. Jag fick kramar varje dag men varje gång mina syskon hälsade på ville jag bara gömma mig under jorden. Tänkte att de tänkte, där är hon, misslyckade syskonet. Utan utbildning, utan jobb, utan skolning, anorexia och deprimerad. Under denna tid, hade jag försökt mig på 3 självmord. På 3 år. mitt liv var en blandning av svält, överätning och springa flera km bort från ångesten.
Vad räddade mig? Jag fann styrketräningen. Jag slutade tvinga mig göra något jag inte ville. Jag fann en plats utanför helvetet. Jag fann en plats där jag kunde vara mig själv, och känna mig för en gångs skull, glad, och nästan lite stark. Jag gick upp 10 kg från att jag började och jag blev lycklig igen. Jag fick även min kontakt med pappa tillbaka, tack vare gymmet. Jag började älska mig själv och respektera mig, inte bry ett skit om vikt eller kropp, jag fokuserade på välmåendet, hälsan istället. Jag slängde vågen, både mat och viktvågen. Jag började äta när och vad jag än ville. Jag sket i allting, bara jag mådde bra. Jag slutade konditionsträningen och all tvångsträning. jag gick och går ännu inte heller till gymmet ifall jag har starka känslor eller någon form av liten ångest, jag vill inte att träningen ska bli en sak jag tar bort mina känslor med eller att jag tvingar mig till gymmet även om jag mår dåligt, jag blir hellre hemma och tar hand om mid själv. Jag orkar inte ens förklara men kände att jag behövde det, då så många förstår fel. Vad jag vill förmedla är att det GÅR att bli frisk från anorexia. Jag säger inte att någon behöver börja träna för att bli frisk, det har jag aldrig sagt. Men jag vill också påpeka att bara för att man har haft en sjukdom i det förflutna måste man ändå få göra saker och ting i livet.fd. anorektiker inte får träna? Jag tycker att då man är 100% får man göra vad fan man vill med livet och det bästa är, att man äntligen är fri från kontrollen, rösten i huvudet, man är verkligen FRI.
Klart det inte var en dans på rosor efter att jag började styrketräningen. Bl.a. dog 2 viktigaste personer av mitt liv. MEN. Jag slutade aldrig respektera mig själv, jag slutade aldrig tro på mig själv, jag förlorade aldrig hoppet. Jag hade funnit en mening i livet. Jag hade funnit något det inte var någon skilnad ifall jag gjorde bort mig, var dålig på, jag hade funnit något som fick en känsla i mig som inte går att förklara. Ni vet hur det känns då det brinner i hjärtat, då ni ryser av glädje, då ni skratttar så mycket att ni gråter, då ni får fjärilar i magen, då ni gör något eller ser någon ni älskar. Den känslan fick jag. Den hade jag inte känt på flera år. Jag hade varit fånge av min depressin och ätstörning, men inte mer. Jag jobbade upp mig från den mörka djupa hålan, det tog också flera år innan jag kan säga att jag made it. Varje dag var en fight. Varje dag var en ny utmaning. Men jag hade hopp. Tro. Glädje. Jag slängde mina depressionstabletter. Jag skrattade igen. Kanske därför rubriken till min story i tidningen hette “flickan som inte skrattade på 3 år”. Ni kanske tänker “vem räknar egentligen sina skrattar” Men ifall ni har varit en så lång tid utan att känna glädje, skratt eller något dit åt. Då vet ni, den dagen då ni äntligen skrattar. Ja den, dagen kommer ni aldrig glömma. Det gör inte jag.
Träning kan göra dig hungrig, hungrig på livet och hungrig på mat. Träning fyllder dig med endorfiner, glädje och motivation. Träning med måtta är bra för hjärtat, hälsan och huvudet. Träning är den bästa depressionsmedicinen. Träning är kärlek.Träning i överdriven mängd, som allting, allt går att överkonsumera, och det är då det blir farligt. Ifall du känner att träning kontrollerar ditt liv. Då kanske du borde ta en extra tanke. Du har ett liv utanför också. Träningen är endast en liten del av din vardag. Träning ska inte kännas ångestfyllt eller som ett måste. Träning ska inte vara ett svar till ifall du känner dig ledsen/arg eller ångestfylld. Jag vet att många känner sig bra efter att de varit ute och sprungit. Men ibland är det viktigaste att lära sig ångesten, känslorna komma. Möta dem. Känna på dem och fundera varför de egentligen är där. Vad orsakade det. Lyssna på dig själv och dina känslor. Inte bekämpa dem bort. Låta dem komma och kanske prata med någon.
Träning är en fin grej. Men det finns en grej som heter övertränad. Det är så många som säger att det inte finns det. Men jag vet det, det har jag också varit med om. Så ta hand om er, lyssna på era kroppar, det kan vara svårt till en början. Då får ni istället köra med vettet. För livet är så fint då ni lär er att sluta kontrollera, sluta tvinga er göra saker, sluta ha exakta tidpunkter och flippa ur om ni inte får dem gjorda.
Att vara fixerad vid träning och intresserad av hälsosam kost behöver dock inte betyda att man lider av ortorexi. Många har ett stort intresse för träning och kost utan att vara sjuka. Skillnaden är att det handlar om någonting tvångsmässigt för ortorektikerna: de tränar för att kontrollera sin ångest precis som anorektiker kontrollerar sin genom att inte äta. Ett varningstecken är att man tränar mycket fast man egentligen inte vill och att man utvecklar ett slags ”förtjänabeteende”. Det kan exempelvis vara att man inte får titta på en film om man inte har tränat innan eller att man måste ta med löparskorna under en resa med sina kompisar. Eller att man läst något från en tidning och känner sig att vara tvungen att göra det ( tex. kaffe ökar förbränningen, citronvatten varje morgon före frukost, träna minst 3 gånger per vecka och annat som står i media)
Det man bör vara uppmärksam på hos sig själv, eller andra, är om det finns tendenser att bli för strikt och om beteendet plötsligt blir tvångsmässigt och även om man får skuldkänslor då man inte tränar eller om man inte äter extremt hälsosamt. Dessa är också två tecken på att det har gått för långt. Gör dig inte själv en björntjänst vad gäller din kost och träning, det är inte värt det i längden. Ta hand om problemen där de är rotade, inte genom en överdriven kosthållning eller träning för att dessa är lättare att komma åt. Sök hellre hjälp innan det har gått för långt.
KRAM PÅ ER OCH TA HAND OM ER SJÄLV! NI VET INNERST INNE DÅ DET GÅTT FÖR LÅNGT ! <3
Mindre kul söndag
Varför är det alltid så (för mig) att efter en bra dag kommer en sämre. Okej inget kris men har helt jätteont i magen idag, den bråkar otroligt ofta nu för tiden. Speciellt då jag ändrar på kostschemat och sätter in nya livsmedel magen inte är van med. Tex. för 3 år sedan åt jag JÄTTEmycket broccoli, och idag då jag smakade en minimal bit av det, så BOOOM sväller magen upp och säger strejk för idag. Gick ändå iväg och träna, brukar hjälpa, men inte denna gången. Hade svårt att koncentrera på annat än “aj min mage” så blev ett segt, okoncentrerat, noll-motivation att fortsätta och bara önska tiden rann iväg, helst av allt till mitt nästa pass. Gav ändå inte upp, fick göra vad jag kunde och pressade ut min ilska/irritation i musiksmaken istället. Till slut blev jag så irriterad på bandet som sjöng att jag bara rev hörlurorna ut och sade, tack och adjö och tog cykeln med och istället för att le till alla som jag brukar (lol, bara en vana jag har) så stirrade jag ilsket på dem, haha, en sådan PMS dag typ! Ibland har jag humörsvängningar som en berg och dal bana, direkt då jag fick mat var jag glad igen. Haha! Kokade kaffe och letade lite efter jobb eller studieplats. Inte säker vad jag vill ännu, men nåt ska jag fixa mig! Trött på att jobba hemma från datorn, här ska det bli ändringar! Som många inte tror, är jag väldigt lat av mig. Men då jag led av anorexia bestraffade jag mig och tvingade mig göra saker jag egentligen inte orkade. Jag tyckte också jag inte var värd skjuts till skolan även ifall pappa erbjöd sig, så jag tvingade mig göra allt. Städa också hela hushållet helst av allt. Nu på min fritid gör jag allt för att undvika städning eller extra motion. Men ibland får jag en liten motivationkick och VILL cykla eller nåt annat, bara för att man varit lat och gjort ingenting för länge. Men aldrig mera bestraffar jag mig eller tvingar mig göra något jag inte vill. Inte ens för att vara snäll eller omtänksam. Nu lyssnar jag vad jag vill och känner mig för. Och oftast blir det det jag är bekväm med, det vore väl bra att gå lite ur bekväm-området ibland och låta kroppen, huvudet jobba lite, men tro mig, jag är väldigt stark som person och har dagar där det händer rejäla nedslag av otur och inte små grejer som magont utan verkligen i stil av “hej jag är djävulen och jag tar hand om din dag” såna grejs och då får jag verkligen inte en minut vara ifred av lugn och ro, bekvämhetens paradis. Kanske därför jag tar all vara jag har nu och är så lat som möjligt då man inte vet när nästa kris kommer. Eller så tar kroppen tillbaka det allt jag tvingade kroppen att göra när jag var sjuk.
Har också såna dagar där jag bara måste vara ifred, för mig själv, ensam. Ganska ofta faktiskt. Men dessa dagar är för det mesta de dagarna man egentligen behöver prata med en vän. Men jag tycker att har man styrkan att klara av att vara ensam, lyssna på sig själv och sina tankar, då ska man ta vara av det. För det är inte förrän du känner dig själv som du kan börja ett riktigt förhållande och vänskap med någon annan. Ett visst mått av ensamhet kan vara berikande. Det kan hjälpa oss att möta och lära känna oss själva och höra vår egen inre röst. Det kan underlätta för oss att komma i kontakt med vår egen kreativitet och att få insikter vi behöver för att kunna ta beslut i viktiga frågor som gäller våra liv. Det kan låta lite absurt men att göra sin ensamhet trivsam föder också möjligheten till genuina möten med andra. Trivs man med sig själv och sin situation utstrålar man det. Men känner man sig bitter får man ett krampaktigt förhållande till andra.
Bjud på er själva
Jag har aldrig varit rädd för att göra bort mig. <———– NU LJÖG JAG. FÖRE min ätstörning var jag blyg, osäker, rädd om allt. Rädd för att säga fel, göra fel, allt! Men efter att jag slapp fri från Mandokliniken förändrades allt. Jag förändrades, mitt liv förändrades och allt förändrades. Jag var en ny person, jag var FRI. Jag ville göra allt och lite till, gå på alla äventyr som bara går, resa jorden runt, göra allt innan det var för sent. Tror att jag var så nära döden med pulsen under 28, så smal och ohungrig, att nu ville jag verkligen LEVA. Och känna att jag gör det.Det var väl också lite tonårs-drama, man vill pröva på allting. Men nu har jag lite lugnat ner mig, men fortfarande älskar jag att flumma! 😀 Jag är en väldigt hyper person då du väl lär känna mig 😉 eller till och med före…. Så ifall du är rädd för vad folk tänker och tittar på dig för, är jag inget bra sällskap! 😉
Please dont judge me 😂😂➡️➡️➡️💪🏼
Video, jonka FROM WEAK TO STRONG👊🏼 (@svagtillstark) julkaisi
😂😂😂 I just love this app 👌🏻😆 #pankaces
Video, jonka FROM WEAK TO STRONG👊🏼 (@svagtillstark) julkaisi
Så ensam..men så fängslad.
Jag blir alldeles kall i kroppen.Lite yr.Illamående. Jag gillar inte att titta på gamla bilder. Eller visst gör jag det, har blivit nästan van redan, det får mig i slutändan väldigt stolt, och glad att jag inte är där mera. Men första känlsan är alltid lika chockerande, inte på utseendet (eller såklart det med) men mest på känslorna, jag känner starkt hur jag kände då. Ilska, hat, ångest, rastlöshet och tvungen att bränna det som just hade svalts. En lögn. Jag såg det som en fight mot hur jag skulle låta bli att äta, men egentligen var det endast en fight mot min ätstörning. För någonstans där, inuti, var det Amanda som grät efter hjälp. Men så svag. Så liten. Så ung. Kunde jag inte få fram henne. Det svartnade i ögonen då hon tog krafterna ur mig, Ana. Hon bestämde vad jag skulle göra och vad jag inte skulle göra. En evig panik och stress att göra allt i smyg, energin som håller på att ta slut, så hungrig men så mätt, så förvirrad men så säker, så ensam men så fängslad.
Godmorgon
Vaknar mega ‘fridfull’Okej, vi börjar pånytt.
Hej fina ni. Ja ni är, fina. Tro mig. Även ifall ni ser ett ful äckligt monster, är ni fina. Det finns INGEN regel som säger hur fin ser ut. Och ett hjärta så stort som erat, de flesta av er, ni vet vem ni är, ni som glömmer bort er själva, sätter alla andra på första hand, och ni andra också, du, just du, du är en fjäril, vi alla är, ni har den finaste skönheten av de alla, du som har ett stort hjärta. Vi alla. Jag har det. Jag kan faktiskt nu, typ för två år sedan för första gången säga. Jag duger. Jag är fin. Jag är bra. Jag är snäll. Jag är bra som jag är. Det är du med. Förstå det. Sluta hänga med personer som får dig att må dåligt, vara osäker och vilja ändra på dig själv.
Det ända man behöver är en vän, en familjemedlem, eller vad som helst, men en person, som finns där för dig. Som inte trycker dig ner. Som inte kritiserar dig. Som inte säger vad som är för det bästa för dig. Som inte tvingar dig göra saker. En person som vet att du försöker. Att du kämpar. Att du är en otroligt fin person. För det är du. Som finns där, som kramar dig, som myser med dig och behöver inte säga så mycket. Men hon/han finns där. Håll om de personerna. Jag kan säga att jag inte mött flera såna personer. Men det beror också på dig själv, är du villig att ta emot dem? Det finns så många som är färdig att ge hela livet åt dig, all kärlek de har. Men då man är deprimerad eller har något annat viktigt som fyller ut livet, kanske man inte märker de personerna, glömmer lätt dem och trycker undan dem, utan mening.
Så ta denna dag, och berätta för dina viktiga, att de är viktiga för dig. Att de betyder. Gör det. Det kommer få både dig och henne/honom att må bra.
Och från den minuten då du gjort det. Berätta åt dig själv. Idag ska jag göra något som gör mig glad, som får mig att må bra, och inte något du “tror” att får dig att må bra, som du egentligen inte alls gillar. Gör något nytt. Eller något du kommer ihåg från barndomen att du älskade. Kanske rida, kanske teckna, kanske ringa en vän, kanske hälsa på mormor, kanske äta pannkakor med 1 kilo grädde, kanske hoppa trampolin, kanske gå till en djurpark och krama om alla djur, kanske bara vara, en minut, en timme, för dig själv, i tystnad, och fundera, hur bra du egentligen har det.
Och före, efter, under tiden du gör det. Lova, att du inte får ångest över det. Lova. Lova för mig och dig själv. Du ska njuta. Och veta att detta är rätt.
Tack för mig, tjohej!
APPRECIATE what you have today. You may not have it tomorrow.
HUR BLEV JAG FRISK?
Jag vill bara säga till alla där ute som har en ätstörning, vad som fick mig att ändra mig?Jag fattade att jag inte kunde leva såhär. Jag ville inte göra det. Jag ville inte vara inlåst i mitt eget hem, vara rädd att bli skickad till sjukhuset varje dag, väga mig varje vecka och ljuga mot min familj, mig själv. Jag ville inte leva detta skitliv mera, en massa smyg-träning, gömma mat i fickorna, utomhusförbud, illamående och svimmningar varje gång jag vaknar, byxor som föll av mig, håret som föll av och ett liv som man aldrig kunde slappna av.Jag orkade inte längre. Det var inte så att jag gav upp. Det var så att jag ville börja leva ett nytt liv. Där jag kunde vara normal. Där jag kunde TRÄNA. Där jag kunde äta utan regler och tider. Där jag kunde bevisa till min familj att jag faktiskt kan. Att jag har ett liv utan min ätstörning. Att jag inte är så svag som de trodde.Jag gjorde en lista på hur jag skulle nå mina mål.1. Börja skolan.Jag visste vad det innebar, det var 2 månader till skolan(då jag var inlagd) började då jag var inlagd på mandokliniken. Det fanns inga fusk, det fanns inga genvägar. Det ända jag behövde göra var att äta så mycket jag kunde och ingen minsta extra ansträngning. Som hjälp av min behandlare körde vi med extra scandi-shaker i olika goda smaker, jag satt i rullstol dagen lång och jag hade olåst toalett och dusch. Jag skaffade också en rörelsemätare, som pipade varje gång jag blev anfådd och räknade ut all aktivitet jag gjort under dagen, tex gå från rullstolen till sängen, eller tvätta tänderna.Så som ni förstår, det fanns inte rum för fusk, och ju fler dagar det gick, desto lättare blev det, ångesten fanns där men jag vann den, med mitt mål i tanken.2. Skaffa tatuering.Jag var ju 15 år, så det var en ganska stor grej för mig, att få något som jag inte hade lov till. Något som bevisade att jag är fri och frisk. Men först måste jag ju bli fri och frisk.3. Börja spela fotboll igen.Träning var ju inte det viktigaste för mig den tiden, men fotbollen var. Jag älskade att spela fotboll, springa, ha kontroll över något och bara sluta tänka och fokusera på något annat än vardagen för några timmar. Jag älskade vårt lag, vårt team och jag ville mer än något annat spela igen, och jag visste att det skulle krävas en jävla mycket för att nå detta mål, så jag körde på en extra level.4. Klara mig på egenhandJag skrev ut mig från ätstörningskliniken och bevisade för min familj att jag klarade av att äta utan matschema, att hålla vikten, att GÅ UPP I VIKT, AV MIG SJÄLV, det var inte lätt, men det var mycket lättare än att bli vaktad hela tiden. Och ju mera jag klarade det, desto friare och pålitligare blev mitt liv.Hur många gånger jag än kastade bort mina matscheman fanns de ändå kvar i huvudet. Dock var mitt mål att bevisa för familjen och mig själv att jag kunde äta MERA än vad det stod på listan. Bara jag fick bestämma själv hur, när och vad jag åt. (men jag höll det ändå relativt likadant)Sista målet kom ungefär 1 år senare,5. Bli stor, stark.Jag ville inte vara spinkig mera. Jag började gymma, bygga mig former. Jag ville inte vara svag mera. Jag förstod att man KAN INTE STYRKETRÄNA utan att äta. Man behöver energi för att bygga. Man behöver energi för att leva. Man behöver det, och för varje dag förstod jag grejen. Släpp kontrollen, låt kroppen sköta resten.(det var ju inte så enkelt att bara skriva punkter och vips blev jag frisk, men lite ditåt iallafall, kram alla kämpare där ute <3)
FRÅGA
Du kan svara på flera 🙂
WTF
THIS MAKE ME SO ANGRY!!!!!i found my photo on some skinny page (saw the link on my statistics)
Jag vet att jag inte borde bry mig om sånt här skit, men jag kunde bara inte låta bli då det handlade om anorexi, vad betydde texten?
Det var ryska, stod något om att “rösta” bild, 1 eller 2? Och så många valde den smala. Alltså fyfan. Är helt ordlös. Vad är detta för sida ens? Jag är inte ledsen för att de gillade mig mera som den smala, utan jag blir ARG DÅ FOLK FORTFARANDE GÅR EFTER THINSPO!?!?!?!?!? Denna sida borde anmälas och direkt, man blir ju bara triggad av såna sidor då man är sjuk. Det blev iallafall jag. Inte mera som tur, jag hoppas ni också har tillräckligt med hjärna att undvika sajter som denna.
Saknad och Stressad
Hatar att då jag är stressad blir min puls på säkert 120 typ, jäkla jobbigt att vara. Som nu, jag har ett beslut som jag inte ännu heller är säker på. Vad är rätt och fel. och framför allt vad vill jag och vad borde jag göra. Här hemma har det hänt så mycket att jag snart flippar ur ifall jag stannar en dag till här. Känns allt som en storm just nu och allt och alla är emot mig. Skulle helst snabba upp tiden till hösten redan, fast såklart att hösten vore varm, det varma vädret har jag inget emot.
Bloggen är nog det bästa stället att skriva då man har massvis med tankar, även ifall man inte får något konkret skrivet eller gjort ett beslut. Men lite dela med sig och använda detta som en sorts dagbok, fast jag slutade skriva dagbok då jag var 13, gjorde det faktiskt ännu i sjukhuset och det är nog en mardröm att läsa de kapitlerna, allt jag gnäller om hur jag vill dö och hur mätt jag är. Jag visste nog inte då vad mättnad ens var, fast på ett sätt förstår jag mig, ligger i en sjukhussäng och alla sjuksköterskor som glor på mig och mutar mig med äcklig sjukhus mat dygnet runt. hade någon hämtat en questbar hade det nog räddat situationen, men nej där bjöd de fettfri mjölk och kall potatismos, även gröt eller soppa till middag. Kanske inte det bästa för viktuppgång men bättre än inget, huh? Allt jag såg var ett krig, ett spel, jag mot maten. Hade aldrig varit så förut. Allt började där. Säger inte att det är sjukhusets fel, även ifall de hade fel sorts hjälp för mig och andra alternativet var den psykiatriska. Men jag säger inte heller att jag INTE hade haft det bättre hemma. Man måste känna sig trygg, att någon har tyglarna och att du inte behöver oroa dig. Att man går åt rätt håll, den känslan hade jag i Mandokliniken. Där var det fred. Glad att det var ett bra beslut iallafall hehe, något bra har man gjort i livet som man tackar över 😉 Allt annat har oftast gått fel 😛
Anyway……. till besluten. Måste ännu vänta några timmar innan jag kan ringa och meddela Ja eller nej. Sedan kommer jag troligtvis skriva vad jag menar på bloggen. Varför har jag en dålig känsla över allt det hela? Kanske för att jag inte vill, men kanske för att det är bäst för mig.
Ibland önskar jag att jag hade haft min bästa vän vid sidan om just nu, har klarat mig bra utan någon bästa vän i flera år och istället ha flera lite längre bort vänner, men just nu, efter att hon lämnade mig, har det känts så tomt. Vill endast krama om henne och bara vara där med dig, föralltid. Jag minns fortfarande det sista sms:et du skrev till mig. jag minns fortfarande sista fotografiet du tog. jag minns fortfarande hur vi planerade vår kommande sommar 2013 tillsammans, jag minns fortfarande hur DU var den jag trivdes bäst med, den jag kunde berätta allt för, den som lovade att inte lämna mig ensam. If you jump, I jump… eller?
Det var som om jag öppnade ögonen efter hennes död, jag förstår hur själviskt det kan vara att bara lämna allt och tänka var man själv har det lättare. jag vet att det finns en räddning, ett beslut, till allting. Alla problem kan lösas. Ingen lever föralltid med ett ända stort problem. Endel får dem mera, andra mindre. Men, ifall du hade förstått hur livet var fint på andra sidan, ifall du hade förstått hur fint det hade blivit ifall du haft tålamod, ifall du hade gett dig en andra chans. Då hade du inte lämnat mig. oss. världen. 🙁 <3
Transformation
Lite jag under åren2009 Då jag började vegetarisk kost, äta hälsosammare utan att tänka efter vad jag gör
Matgrisen som alltid 
2010 Blev skickad till skolsystern och efter det har jag blivit kallad anorektiker, under vintern efter alla sjukhus besök började jag utveckla anorexia påriktigt
2011 Frisk förklarad men blev senare i år deprimerad efter att skolan började krångla. Började modelljobba.
2012 Går varken skola, eller jobb. Deprimerad, modelljobbade, reste till Japan för modellresa. Upp i vikt under sommaren då jag styrketränade, Gick ner i vikt(slutet av året) & föll tillbaka i anorexia i Japan.
“bröt” foten xD göll från en bro.. då vi lekte kurragömma i Frankrike 😀 
2013 Kom hem från Japan, började bulka, slutade carido och började styrketräna påriktigt, gick upp 10 kg. Vann miss model of the world 2013. Slutet av året lycklig.
2014 Styrketräningen blev en högre nivå och satsade allting på det. Började Pt-skolan. Resor. Modelljobbet lade jag på hyllan lite. Ett lugnare år (thank god)
2015 Färdig PT, bikinifitness 2015, hoppas hösten/sommaren kommer med oväntade men underbara grejer.
Lästips
All in or nothing out
Kollar på bilder från European Shampionships från Santa Susanna och är så glad då min teammate Sherko blev 5:e i sin tävling! Sjukt grym kille.Inspireras av andra som lyckas! :), Min motivation är dock på 100% om inte mer, men lite lat är jag allt då jag är på offseason 😛 Känns som om jag ger ursäkter för allt. Vill helst av allt bara på scen direkt, men jag måste jobba för det, tänker inte ge upp förrän jag faktiskt gjort det jag ska. Känner mig jätte peppad på att börja planera en ny tävlingsbikini och dessutom lite nya poser, så ALLT eller INGET! 🙂
Inspireras till exempel av dessa jag hittade på nätet, helt sjukligt grymma människor. NI är det! Även ifall ni inte behöver nåt bildbevis. Även ifall det kanske inte finns några kroppliga bevis, kanske du endast blivit frisk psykiskt och det är ju helt klart det bästa enligt mig. Det du borde få en guldpokal för. Var stolt över vart du kommit och för den du är idag. Du är varje dag ett steg framåt. För att du tror på dig själv. Att du kan.
ARG på artikel
Blev riktigt arg på denna artikel. Det finns ett ord för det ni håller på med: AnorexiFörstår hennes syn att man inte kan unna sig något gott.. men samtidigt gör alla sina egna val och man måste respektera det. Det sista man ska gå och göra är att publicera ut det på nätet hur dålig man tycker någon annan uppför sig och det värsta är, då hon kallar dem som undviker socker för ANOREKTIKER. Hon har tydligen ingen aning om vad Anorexia är och hur känsligt ämne det kan vara för någon.
Minnen och tacksamhet till familjen
Igår kväll satt jag och mejlade med några stycken tjejer som hade det svårt. Kände mig så igegen i vad de berättade.. fick så svårt att vara, men samtidigt ville jag hjälpa dem. Det bästa jag kunde göra i situationen var att vara där som stöd. Ni som har vänner, släktingar eller du känner någon som har en svår ätstörning.. var där för henne, berätta att du finns här. Kommentera inte och säg inte vad hon borde göra bättre, istället visa lite kärlek. Jag fick kärlek från min familj, och även några vänner. Men jag var så arg och instängd i min egen värld att jag inte tog emot det. Jag drogs mer och mer bort från mina vänner och syskonen hade jag ingen kontakt med mera förutom min närmaste syster lite ibland, men vi grälade ALLTID så det var inte mycket till att prata. Mina föräldrar var jag bara arg på, jag ibland läser mina gamla mejl och ser hur hemskt jag skrivit till dem, skrikit och skyllt på dem. Visst hade jag anledning, för de gång efter gång lovade att de skulle ta ut mig ur sjukhuset då jag passerat en viss vikt. Men så blev det inte så. Men det förstod inte jag. Kändes bara som om alla hade lämnat mig och jag var ett offer. Nu senare ser jag hur mycket det har påverkat hela min familj och hur lyckligt lottad jag avr som hade dem som stöd. De gjorde allting för mig. De tog ledigt från jobbet, de googlade och mejlade/ringde alla världens ätsötrningskliniker. De rymde med mig till Stockholms Mandoklinik med poliserna efter. De hälsade på mig varje dag. De höll hoppet uppe. De skrek inte tillbaka, de var alltid så lugna och sade att allt skulle ordna säg även ifall jag bara svärde och skrek hur allt är deras fel. Jag är evigt skyldig er hela mitt hjärta och evigt tacksam att jag hade er, och att jag fortfarande har er. Ni, mina föräldrar, mamma och pappa är det viktigaste för mig. Tack.Blev som ett avskedsbrev, haha fy… Nejmen har haft lite dåliga dagar jag själv också, inte svåra/ångest eller nåt sånt.. bara personliga grejer och varit lite less. Jag tränar inte så ofta då jag känner mig ledsen, håller mig borta från att leka med känslorna i gymmet. Kan orsaka problem, eller blir som ett beroende att man har något “coping-strategi” för att få de jobbiga känslorna bort. Istället borde man möta de känslorna, gå igenom dem, känna, och fundera vad som är fel. Jag har aldrig riktigt lyckats med det, men det var en av mina tips jag fick då jag var sjuk. Att köra lite “mindfulness”, att endast ta 3 djupa andetag verkar vara väldigt effektivt. Eller bäst av allt är ju att prata med någon, men alltid kanske man inte har någon. Men ifall du har någon, ta modet och berätta. Ring upp henne. Det kan vara allt du behöver i den situationen.
Min väg till Fitness världen
Jag var en blyg och osäker tjej som inte riktigt visste vem jag var och vad jag ville, jag gjorde bara som de alla andra tjejerna i skolan. Men så efter 8ans sommar hände något. Alla tjejer började banta, jag följde tydligen med utan att riktigt veta om det, men jag som var lång och smal från tidigare och tränade fotboll lite mera än de andra tjejerna, så rasade i vikt. Jag blev bara mindre och mindre, mina kläder började bli lösa och mitt hår började lossna. Jag blev allt tröttare och tröttare, jag orkade knappt sparka bollen tillslut och mina muskler försvann bara mer och mer eftersom jag knappt fick i mig någon näring från den ovo-vegetariska maten.
Efter ca ett halvår var jag i så dåligt skick att jag hamnade på sjukhus. Min puls låg under 29 på natten och lite över 30 på dagen. Det var omöjligt att jag skulle orka röra på mig, så jag låg hela dagen och åt allt vad det bjöds på. Jag älskade ju mat, så jag förstod inte riktigt vad som hade hänt. Plötsligt låg jag bland några andra nästan döende människor, vad stod på?
En kamp mot sig själv. Inte en fotbollsmatch då alla måste samarbeta och man måste vänta på sin tur.
Det gick flera månader förrän jag fick upp min vikt. Nästan varje dag höll jag på att ge upp. Varje dag var samma, ligga i bädden och bli matad med samma tråkiga sjukhusmat. En dag kom min mamma med en bunt tidningar till mig. Jag bläddrade ointressant, ingen ork eller lust att göra någonting, men i bunten fanns det ett par fitnesstidningar. Tidningar där det var bilder på muskliga, starka, hälsosamma, friska tjejer. Jag föll direkt, Inte för tjejerna utan för musklerna, sporten, viljan. Jag var så förvånad över att hitta kvinnor som inte var smala som pinnar på omslaget. Jag bläddrade vidare och hittade flera, muskulösa, vackra, starka kvinnor. Det fick mig att le. För första gången under sjukhustiden, LOG jag, före hade jag läst en massa andra tidningar hur man får en platt mage på 7 veckor, smala kändisar som svälter sig med juice-dieten osv.
Då jag var sjuk tyckte jag att gymmet var ett slöseri med tid och att jag trodde det var bättre att bara äta & träna som jag gjorde nu. Trodde att det inte fanns någon väg ut, att jag var hjälplös. Jag trodde jag skulle vara förevigt sjuk, att hela mitt liv skulle se ut såhär, och att resten av mitt liv skulle vara såhär; Missnöje med min kropp, och hata mig själv som person. Jag var aldrig nöjd med mig själv. Jag blev allt mera missnöjd för varje dag jag blev mindre.
Några år senare, då jag hittade de gamla tidningarna i min låda, brann mitt intresse upp igen. Jag hade alltid såklart gillat träning, men på något sätt väntade jag inte på att slippa på fotbollsplanen längre, jag insåg att det inte var min grej. Jag hade aldrig riktigt gillat det, jag var bara duktig och så spelade ju alla andra. Så när jag öppnade den tidningen, då förstod jag. detta är min grej. För den känslan jag fick, då jag såg vikterna på bilden och en massa muskler, då ville jag också vara som dem. jag ville kunna känna mig stark och jag orkade inte längre leva som jag gjort.Jag tillbringade varje minut av min fritid slukar information om träning och andra fitness webbplatser (jag var sjuk i depression så den tiden jobbade jag inte och slutade skolan). Jag gjorde mina egna träningsprogram (dåligt gjort på den tiden) och började lyfta på sakta men säkert. Jag minskade min cardio, ökade mitt proteinintag, och var inte längre rädd för att äta hälsosamma fetter. Jag började älska mat. det har jag alltid gjort, men jag började njuta över den, uppleva olika smaker och viktigast av allt, jag var inte rädd mer för att äta, ta mer, pröva nya rätter, tillåta mig själv allt. Lite senare efter många hundratusen bodypumppass, egen tid i gymmet, crossfit-lektioner, läsande, lärde mig om sammansatta rörelser, rätt teknik, förstå att det är viktigt att vila, och korrigerat många av mina missuppfattningar om vad som utgjorde “rätt kost”.Okej jag menar inte att man MÅSTE äta “clean” jag mera förstod att jag behövde MERA mat.Sedan dess har jag genomgått två “bulkningar” för att bygga muskelmassa och har gjort några betydande styrka vinster i gymmet. Även om min resa inte varit snabb, intensiv, kan jag nu säga att jag har varit i återhämtad från min ätstörning under en lång tid, med hjälp av styrketräningen. Det finns inget som skulle få mig att falla tillbaka igen. Men varje dag jag gör tusen och ett beslut, och varje gång jag väljer att respektera min kropp, jag vinner. Och så länge jag fortsätter att vinna fler dagar än inte, jag tror jag klarar mig.
Här står jag idag. 10 kg tyngre sen jag började styrketräna, 20 kg tyngre sedan jag låg i sjukhussängen. Jag är friskare, gladare, lyckligare, starkare, hälsosammare och TYNGRE än någonsin förr! Och jag älskar det! Jag älskar varje sekund jag är i gymmet, jag älskar varje gång jag ser framgång och jag älskar hur jag älskar detta. För jag mår så bra av det! Idag är jag den starkaste som jag någonsin har varit, både i sinnet och i kroppen. Det har tagit en lång tid att hitta rätt balans och välmående och rätt träning, kost för mig men äntligen är här nu. Jag är inte längre rädd för att äta riktig mat. När det gäller träning, är jag inte rädd att öka på vikterna, pröva nya utmaningar, lyfta så tungt som möjligt (för mig) och inte jämföra mig med andra. Även om jag är långt ifrån att vara den starkaste tjej i gymmet så har jag kommit långt från droppen, då jag vägde 36 kg i sjukhuset, helt förstörd och svag.Jag gör det jag älskar att göra och vad jag tycker att är kul. Är inte det som är viktigast? Gör det som gör dig lycklig, så kommer allt ordna sig. Det är så jag försöker leva ändå.
Under åren – genom depressionen, självmordsförsöken, osäkerheten i mitt liv, hat känsla, lek med maten, gräl med föräldrarna, har jag ändå lärt mig massor och hittat den jag är idag. Idag är jag självsäker, sjäklvständig, glad, lycklig, fri, firsk, stark och jag kan ärligt säga att jag njuter av varje sekund av mitt liv nu, vare sig om det är en bra eller dålig dag, så har jag lärt mig att tacka för att jag finns, tacka för att jag är frisk, för att jag har mina bästa familj, vänner och släkt som lever. Att jag kan gymma, må bra, äta bra, ha energi och INTE ha en ätstörning längre. Träning har blivit en livsstil för mig. En passion. Något jag brinner för. Det bästa som finns under dagen, solskenet i min dag, sekunden då jag tänker att jag ska träna senare under dagen, den är obeskrivlig. Jag läser fortfarande fitness bloggar och artiklar medan jag dricker mitt kaffe varje morgon. Jag blir sjukt glad när folk frågar mig om träning och kost, att de vill höra min åsikt, lyssna på mina råd och tips och att jag får prata om det jag brinner för.Jag håller en träningsdagbok för att hålla koll på mina framsteg och syftar till att pressa mig själv bara lite mer varje vecka men låter mig själv misslyckas också och ta de dagar jag inte sovit bra, lungnare. Jag förstår nu vad egentligen menas med att vila. Det räcker inte med bara nattsömn. Jag LEVER i mina träningskläder, förut var det mode och grejs, men nu mår jag bäst i, då jag har på mina nikes och sportbh eller dricker mitt bcaa före passet.
För er som har en ätstörning, jag har varit där, i helvetet, jag vet hur det är, men kom ihåg; DU ÄR INTE ENSAM! DET FINNS EN VÄG UT! DU KOMMER KLARA DET! GE ALDRIG UPP! JAG KLARADE DET, DÅ KOMMER DU OCKSÅ GÖRA DET. HITTA DIN EGEN VÄG MOT DET FRISKA OCH DU KOMMER MÅ BÄTTRE ÄN ALDRIG FÖRUT. För som sagt, det är ju det viktigaste. Att vi mår bra. INTE HUR VI SER UT, som många tror träning handlar om.From Weak to Strong
Kom ihåg att alla ni som lider av denna sjukdom, det är inte lätt att komma ut.. Men du måste bestämma dig. Pusha dig framåt. Bestämma dig att hälsan, livet, lyckan går före. Bestäm dig att IDAG vill jag bli frisk. Och så börjar resan mot ett annat, friskt, nytt liv.
Om du har problem med mat, be om hjälp.. Kanske du bor ensam? Flytta till dina föräldrar och be om hjälp av dem. Låt dem tvinga dig lite framåt hur jobbigt det än känns, men det kan också hjälpa dig i början, få dig några trappsteg upp. Jag var alltid rädd för att äta fett eller gå upp i vikt, men undvik att kontrollera vem gör din mat och vad den innehåller. Du kommer att lyckas, bara du tror på dig själv. Kasta ut vågen, den är inte bra för någon. Glöm speglarna och fokusera på ditt välmående. Psykiatrin är också en bra idé för att få ut lite stress och prata om saker som du inte vill prata om med familj och nära vänner.
Du måste ta det extra steget att bli frisk. Du måste ta kontroll över ditt liv.
Sakta men säkert lärde jag mig att älska mat igen, steg för steg, och lärde mig att älska och acceptera vem jag är. Jag lade till mer kalorier i min kost, men det viktigaste var nog att jag vågade börja äta annorlunda mat. Jag började välja potatis istället för grönsaker, steka maten i olja istället för vatten, halva tallriken som hade varit salladsblad böt jag ut mot näringsrika grönsaker, morötter, rödbeta, sötpotatis, broccoli. Den fattiga fettfria fisken bör jag ut mot lax eller makrill, tofun mot kött och kycklingen mot kycklingsås. Jag började även äta med familjen, vad de åt, jag behövde inte kocka och kontrollera min egen mat. Jag ville testa på ugnslådor, gratinerade maträtter, pasta med sås och bästa av allt men också det mest skrämmande, att smaka på den första bakelsen man undvikit i flertal månader.
Mamma har varit min största supporter.. hon har varit där med mig i vått och torrt. Även ifall vi hade gräl, jobbiga stora gräl varje dag då jag var som mest sjuk, jag skyllde på henne att allt var hennes fel. Men hon gav aldrig upp, det var väl därför jag inte heller gjorde det. Att se henne ha hopp och tro på mig då jag själv inte hade det, var fantastiskt. Att hon litade på mig.Hon var (och är fortfarande) min största inspiration när det gäller att leva ett roligt och lyckligt liv. Hon undviker regler, måsten och har aldrig i livet stress eller ångest. Hon tar dagen som den kommer och vänder allt alltid positivt. Hon har ett svar på alla jobbiga tankar jag har och har haft. Hon var varit här med mig under dag och natt. Hon har aldrig förlorat förtroendet att jag kommer att klara mig. Jag skulle inte vara här jag är idag utan henne, och för att jag är evigt tacksam. (och skyldig henne en livstjänst, för allt hon någonsin gjort.) Tack mamma. Alla borde ha någon som förstår vad du går igenom. Ingen någonsin borde känna sig ensam. Även ifall jag inte kan svara på varenda mejl, finns jag här för er. Jag tänker på er. Jag skriver till er. Jag har startat min blogg och instagram för att inspirera er, för jag vet. jag verkligen vet, att ni KAN kämpa bort denhär mardrömmen, sjukdomen. Ifall du bestämmer dig. Och ingen annan kan göra ett beslut, bara DU själv. Det är du som ska välja, RECOVERY.
Mat hade blivit en fiende för mig. Det var ett spel, jag mot maten och jag mot familjen. Det ända alla ville att jag skulle börja äta men det var det som också fick mig att kämpa emot. Anorexia skrek åt mig att inte äta.” Ifall du tar en till sked gröt måste du vara utan lunch. ” Plötsligt började jag hata mat. Varje tidpunkt jag skulle äta. Visst älskade jag mat innerst inne, men det glömde jag och psykades att jag plötsligt hatade det. Tydligen hatade jag ris, gröt, pasta, såser, mysli, sylt, smöt etc. Jag hatade allt. Ända jag TYDLIGEN tyckte om var tomat och gurka. Tänkte, hur svårt har de att förstå? jag gillar inte glass. Nu förstår jag att jag ljög för mig själv. Det var anorexia som talade. Inte jag. För själva jag grät och förstod inte vad som hände. Anorexia skrattade och ville bara fortsätta det hemska kampen.
Alla kommenterade, pekade, GLODDE på mig. Jag visste att det var för jag var så smal. Det visste jag. Jag började bli äcklad av mig själv. Använde anorexias röst som en kontroll av livet. Då fick jag bort min ångest, trodde jag. Den kom alltid tillbaka. För aldrig gjorde jag rätt. Aldrig var jag nöjd. Aldrig var anorexia nöjd. Mera. Bättre. Mindre. Längre. Kortare. Friare. Snyggare. Modigare. Svagare. Starkare. Tryggare. Hemskare. Fulare. Panik. Till slut tappade jag smaken på maten. Allt smakade plast.Varje dag jag åt likadant, mindre, sämre, som dagen innan gjorde mig sämre. Jag föll in i depression. Jag fick fysiska symptomer, ett bultade hjärta, låg puls, mindre matsäck, elakare tankar av anorexia, dålig andedräkt, hår på armarna, torr och röd hud, grå hudfärg, håret blev grått, allt blev grått. Livet blev grått. Ljuset fanns varken hemma (vinter), i sjukhuset (inga fönster tillåtna och absolut inte gå ut ur sjukhuset) och inga glada nyheter, inga roliga händelser. Utan varje dag samma hemska upprepning. Till slut ville jag bara. Sluta. Försvinna. Att börja äta vanlig mat och jag själv var inte lätt. Visst åt jag hela tiden, men vad räknas egentligen att äta? Att peta på maten, äta det med minst kalorier och gömma resten under bordet? Det tog flera år innan jag verkligen började äta. Och det var så mycket mer. Så mycket godare. Så mycket bättre. Att anorexia inte kunde hantera det mera. Hon försvann ju mera jag åt och ju mer självständigare jag blev. Ju mer jag sket i hela svält-träna-kompensera metoden.Modellresorna gjorde det ännu svårare eftersom jag bodde ensam med andra smala (anorektiska enligt mig) modeller och ingen hade mat, det var fel att äta. Ifall någon åt kastade de upp eller gick på flera timmars lång promenad. Agenturen sade också att vi blir kastade ut ifall vi går upp i vikt/mått och att JAG var tvungen att få smalare midja. Och så var mitt vänster lår för stort, var nästan tvungen att träna bort “fläsket” eller “musklerna” på det benet. Resan därifrån var inte lätt, men jag hade alltid ett litet hopp, en styrka som skrek att jag kommer klara det, jag hade min familj som stöd och förtroende och jag intalade mig själv “Du kommer att klara det.”
Jag vill inspirera andra. Hjälpa er. Vara som stöd. Du kommer att klara det. Vet att det är svårt att bara sluta och förändra din livsstil helt plötsligt. Men ifall jag klarade det GÖR DU DET MED. Ifall du har ett litet förtroende att du kommer att klara det, då vet du. Att det finns hopp. Håll kvar i den tanken, tro på dig själv. Tänk endast fina, positiva tankar. Du kommer ta dig fram. Ifall du börjar idag, nu, kommer den dagen vara här fortare än du trott. Förlora aldrig hoppet.
VÄNDPUNKTEN
Fitness, träning, gymmet förändrat mitt liv – Först nu idag ser jag hur ohälsosamt liv jag levde nu och hur mycket bättre det är idag då jag inte behöver fundera så mycket när och hur jag ska träna, äta. Utan istället köra på känsla, tro på mig själv, älska det jag gör.
Att veta att du har ett mål i åtanke gör det hela värt det. Du får en spänning från det – det känns fantastiskt att bygga din egen kropp. Klart det är svårt, jobbigt, hårt, det är verkligen inte lätt, ju mer du tränar desto mer måste du äta. Men målet är annorlunda. Du ska inte sträva efter en mager, slank, modellkropp, du ska glömma spegelbilden och fokusera på välmåendet, muskler, glädje, lycka, endorfiner och det viktigaste är ju, ifall du inte äter orkar du inte gymma, ifall du inte äter, faller du ett steg längre bort från ditt mål, nämligen muskler. Ju mer du äter desto mer energi får du att träna, ju mer du tränar desto friare och lyckligare känner du dig. Det ska inte vara flera timmar i gymmet där du pinar dig till döds, det ska vara en njutning och ett ställe att jobba bort de jobbiga tankarna och förändra dem till ett stöd, en timme i ditt liv där du jobbar att samarbeta med din kropp, inte bryta ner den. Det är en skilnad. Det bästa är att min familj och släkt har funnits här för mig hela tiden och stött mig, de har aldrig haft en tanke på att träning skulle vara dåligt för mig. Det är JAG som har varit orolig och skötit om det hela, ser till att ha vilodagar, viloveckor och att lyssna på min kropp. Min familj stödde hela min resa och jobb och ju mer jag bevisade att jag är pålitlig, desto mera förtroende och stöd fick jag. De är så stolta över att jag är frisk nu och jag har ändrat min kroppsuppfattning. Jag tänkte på mat och kalorier hela tiden. Jag försökte undvika livsmedel som innehåller mycket fett eller kolhydrater och hade bara “säkra” livsmedel som jag tyckte var okej att äta. Men nu vet jag. Kolhydrater är det ända som ger dig energi att träna och du bygger inte muskler på bönor eller tofu. Jag började äta kött och allt jag hade varit rädd för och det var då både mitt huvud och kropp började samarbeta med mig och framförallt MÅ BRA. Jag kunde inte undvika den känslan, det var så främmande men så underbart, jag kunde inte sluta och återgå till det hemska livet jag hade haft förut, jag blev beroende av ett hälosamt, lyckligt, nytt liv. Jag hade en röst i mitt huvud som skrek åt mig. Det sa att jag var smal, ful, hemsk, äcklig och värdelös och att jag inte fick äta eftersom jag inte förtjänar mat. Jag trodde att jag hade kontroll över mitt ätande men det fick svårare och svårare att ignorera rösten. Mitt tips är att undvika spegeln. Låta bli att tänka på utseendet, annors kommer du aldrig bli nöjd. Det är inte endast de med ätstörningar som är osäkra på sitt utseende. Släng spegeln och skit i hur du ser ut. Fokusera på hälsa, välmående.
Mitt liv nu är underbart och jag trodde aldrig att det vore möjligt.
Motion frigör endorfiner och får oss att må bra, men att träna kan också varaberoendeframkallande. Som ett samhälle vi leds att tro motion är bra för oss, ofta glömmer vi att det också kan vara dåligt i överskott. Så bara för att jag hade tur:en att min resa gick såhär bra betyder det inte att träningen är bra för alla, eller vändpunkten. Jag rekommenderar att ha något stöd eller PT brevid dig som vet att du går på rätt håll. För det är så lätt att TRO att man är på den hälsosamma vägen, men egentligen förstör man endast sin kropp.
Motion är på ganska lika skadligt som alkohol, droger eller spel ( och mat ). Vi måste förstå att det lätt blir tvångsmässigt eller beroendeframkallande. Precis som alla andra missbruk, påverkar det den psykiska och fysiska hälsan. Så var försiktiga, bara för att något passar någon annan betyder det inte att det är rätt val för dig.
Men för mig förändrade träningen mitt liv. Det gav mitt ett mål, fokus, syfte av livet. Det hade jag förlorat under min ätstörning.
Kom ihåg att livet är inte värt att slösa bort på en ätstörning. Mat skapades så att vi skulle orka att leva & att göra det vi vill. Lycka till alla som kämpar där ute, och om du behöver extra stöd besök http://www.atstorning.se/ De har hjälpt tusentals människor att övervinna denna mardröm (som jag kallar det), anorexia.
Choose happiness.Varför bloggar jag?
Jag lägger mycket bilder på mig själv, bloggar och delar med mitt liv, min historia, mina tankar. Visst jag gillar det, men det är endast en liten del varför jag gör det.
Det finns miljontals healthy fitspo broccoli-sej ätare och som tränar sönder sig själv och lever så att säga ett “healthy lifestyle” men sanningen är att de kanske inte alls lever hälsosamt. Livet, kroppen, huvudet BEHÖVER glädje, lycka, njutning. Kanske du tror att du får det av det du håller på med nu, visst ifall du njuter och mår bra är det en helt annan sak men ifall man bara kränker ner sig själv, så att säga “lider” eller anstränger.. tvingar kroppen vecka efter vecka fortsätta. Även ifall du inte orkar, kommer du gå sönder någon gång. Det är inte inspirerande för någon enligt mig, det ger en FEL syn på vad fitness egentligen är. Vad en hälsosam livsstil är.
Fitness.. träning.. hälsa.
Det är inte svält, lidande, tårar, press osv.
men VISST SKA DET VARA SVÅRT, JOBBIGT!!!! Speciellt ifall man jobbar inför något MÅL. Men DU SKA MÅ BRA DÅ DU GÖR DET. Min egna syn på hälsa har alltid varit att det är innebörden av att ta hand om sig själv, sin kropp både vad det gäller motion och kost.
För träning, hälsa är ju underbart. Det är det bästa jag hittat och det är därför jag gör det, därför jag delar med min livsstil. Jag älskar det. Men det betyder inte att alla behöver göra det. Men ifall du gillar att träna, fortsätt! Ifall du hatar, hitta något annat intresse, och ifall du kämpar med din vikt, det finns andra sätt.
Det finns en skilnad mellan att du gillar det du gör även ifall det är jobbigt, att du känner någonslags njutning i det, endorfiner, lyckosprid. Än ifall du endast gör det för du “måste” för alla andra gör det, för att du har ett fitspo-instagram-konto.
Till grejen.. Varför delar jag med mig?
JAG VILL VARA ANNORLUNDA. Jag vill visa att det finns andra personer, att man kan träna, äta vad man vill, må bra, göra vad man vill, ha ett liv utanför, träna hur mycket man vill, osvosvosv. Nivet, leva och må bra!!! Vara ärlig. Dela med mig de dåliga dagarna, bra och härliga stunderna i livet.
………och såklart vill jag hjälpa er andra som har det svårt, kanske känner igen mig i min story. Vill inspirera er. Hur, vet jag inte. Jag hoppas det räcker med att jag är mig själv.
Och visst har jag en låg fettprocent, men det har jag inte valt. Och jag bryr mig inte om mitt utseende desto mera, jag hoppas inte att jag inspirerar er via mitt utseende.. hälsa är inte benskin, synliga muskler, hälsa kan lika gärna vara fettprocen 24% och ha starka muskler under bull-magen, cecculiter på sina benmuskler, vem fan bryr sig? Bara man njuter av sin livsstil. bara för att jag också valt bikini fitness just nu, hoppas jag ni förstår att man inte behöver tävla eller se ut som tjejerna på scen för att vara “fitness”. Fitness är så himla stort att det börjar nästan stressa mig eftersom det blir större större och större, men mest FEL SYN, media postar endast “loose weight-drama” och mera gym skapas. Dieter efter diet, instagram konto efter konto, smala midjor, thighgap men muskliga armar.. Är det fitness, hälsa? Inte enligt mig. Hälsa, är lycka, då du äntligen hittar balansen i det hela. Ingen kan förklara det eller få dig att inse, innan du själv förstår.
Sanningen om lycka
Hej,
jag känner bara att jag måste få skriva och tala ut lite.
Instagram. Internet. Media.
Lycko-moment.Alla, t.o.m jag lägger bilder, skriver om hur underbart det är. Livet, stunden, träningen, helgen etc. “världens bästa dag i mitt liv” “är så lycklig” “bästa workouten” “wohooooooooooo” och lägger bild på sitt perfekta liv.
Vad man inte visar är backstage. Vad händer bakom kameran? Resten av de 23 återstående timmarna i dygnet?
Visst skriver jag ut mig mycket på bloggen, men aldrig då det är som värst. Jag är en människa. Jag har bra och dåliga dagar. Det finns aldrig ett år där motivationen ligger på topp varje dag. Aldrig. Det kommer hemska, dåliga, jobbiga dagar. Dagar då jag gömmer mig under sängen helst av allt. Eller gräver mig ner under jorden (men vore svårt att komma upp igen :D). Det kommer dagar då jag kan gråta, skrika, hata allt som kommer emot mig. Jag är för fan en människa som sagt. Tror ni seriöst att alla går tip top glada dagarna lång och lever det perfekta livet de berättar om? Kanske, men jag lovar att de också har dåliga dagar. Veckor. Minuter. Timmar.
Kanske träningen var grym. Men kanske dagen varit lång, du har glömt att äta, telefonen har gått sönder, mobilen ringer dygnet runt, du har hela natten för dig att studera, och så går det upp igen, härlig morgon, solsken, plötsligt missar du bussen, instagram ploppas med “happy moment, sunshine pictures”, du blir dötrött plötsligt, hungrig, stressad, arg, omotiverad att träna, tvingar dig att träna, träningen suger, kommer hem igen, hoppas i badet, känner dig som en ny människa, postar en gammal bild på instagram “woopwoop, training done”, bränner maten i ugnen, åker till donken och köper hamburgare, planerat filmkväll hemma med pojkvännen, han avbokar för “viktiga grejer att göra”, du får ångest, hatar ditt liv, sover inte ett dugg, gråter för du har det så dåligt, vaknar imorgon har en “ugly hairday”, bloggar om veckan och tar endast upp de positiva stunderna, överdriver lite att du hade det rätt mysigt med film ensam också, och att du åt en “healthy food” middag eller matlåda men egentligen åt du den fantastiska burgaren och du känner dig vrål hungrig av bara tanken av maten, springer och köper en bulle och latte, kompisen kommer emot dig i träningskläder hon bara hojtar om hur uuuuuunderbar spring-tur hon hade nyss och du får ångest resten av dagen, kommer hem och hissen är trasig, får gå ändå upp till 8 våningen, kommer in och har 10000 räkningar för dig, plus en lägenhet full med disk, byke, trasor, du orkar inte ett skit. Godnatt säger du, fast klockan är lite över tolv.
OSV. Eller så kollar ni på detta klipp under, lyssnar på deras point. Fattar ni allt.
Jag inspireras av ärligt folk, såna som säger som det är.
Livet är ingen dans på rosor, ibland är det visst. Ibland kan träningen, livet, allt kännas BÄST I HELA JORDEN, och vid de stunderna har man (JAG!!!!) mest lust att blogga. Då vill jag skriva detaljerat om varje fantastisk minut jag upplevde. Men bara för att jag mår bra de dagarna, bara för att jag tillfrisknat från depression, anorexia, betyder det SERIÖST INTE att jag aldrig någonsin mår dåligt.
Så människor, chill out om ni har en “dålig dag”, någon där ute kanske blivit överkörd och hamnat på sjukhus, annan kanske svälter till döds, andra har endast breakup med sin kille och andra får ångest av en minimal chokladboll. Tänk, ni har det ändå ganska bra, även ifall det inte känns så precis denna sekund.
Min åsikt av att vara lycklig, är att acceptera sig själv och sitt liv som det är. Ge tid till återhämtning, låta sig vara ledsen och arg ibland. Orka upp från jordens botten då man tror att nu är det slut. Kämpa vidare. VARA SIG SJÄLV.
Man tänker ofta.. “när jag blir frisk kommer jag bli lycklig” “när jag blir smal kommer jag bli lycklig” “när jag når mitt mål blir jag lycklig” “när jag får mitt drömjobb blir jag lycklig, rik” “när jag åker till hawaii kommer jag vara lycklig” osvosv… Lycklig… Lycklig som i glad? Glad, visst kommer du bli glad, nöjd, happy. För en moment, en pytteliten moment, eller en längre tid, men det betyder inte att varje dag, livet ut kommer du vara det, livet är aldrig lätt. Det är därför det är en gåta. Det finns ingen person som är gladast hela tiden. Men att klara av att vara arg, ledsen ibland, det anser jag som styrka. Människan är en sådan person som alltid vill vara bättre, vill ha mer. Aldrig är man nöjd. Så njut över denna sekund och dröm inte alltid om nästa liv då du blir “lycklig”. Va lycklig idag. Som du är nu. Som du har det nu. Du är bra som du är.
Kram på er.
Sköt om dig själv
Vad är det jobbigaste under “dieten”?Enkelt. Jag jobbar inte, bara via datorn, så jag har hela dygnet tid att tänka på mat. Ifall man jobbar, går skola, tränar etc. tänker man inte så mycket på det, man gör andra saker helt enkelt. Nu de dagar som jag har vilodag, ja de är rena draman! Jag bara “men ifall jag äter tidigare middag” direkt efter lunchen typ 😀 SKIT jobbigt!!! Man är inte hungrig utan SUGEN som fan. Inte på godis, utan på maaaat. Skulle gärna ta stekpannan i handen och börja steka plättar. Kanske jag borde göra det, men bjuda på familjen istället 😀 Haha ifall jag skulle börja göra mat varje gång jag är sugen på något speciellt då hade familjen nog varit med i extreme weight loss i slutet av dieten 😀 Skämt o sido! Men aja, ni förstår! Då man äter anything vad man vill då är man inte heller sugen på något för man vet att man kan ta glass från kylen ifall man vill. Men då man har “får inte” eller en lista på mat man får äta och vad man inte får, då blir det lite jobbigare. Plus svårt att leva, förstår inte folk som lever så livet ut. Visst äta hälsosamt mår man bra, men att ha massor med regler och aldrig låta sig unna något, vare sig det är 4 proteinbars eller en ben and jerrys (vad man är sugen på) så är det nästan VIKTIGT att göra det ibland. Det höjer alla må-bra hormoner och utan dem vore vi ju deprimerade året runt. Fast det finns såklart andra vägar man kan gå, tex. unna sig en massage, klippa/färga håret, shoppa osv, det är lite samma känsla i det hela, du måste lyxa till det ibland och vara snäll mot dig själv! Annars slutar det med att man blir sjuk, går för långt. Kanske ortorexia till och med, det finns personer som är sjuka i ortorexi och går dygnet runt och städar, putsar upp alla små saltkorn på bordet, för man aldrig är nöjd. Man ska alltid äta nyttigare, man ska alltid träna hårdare, man ska alltid vara snyggare, gladare, bättre man ska alltid vara rikare.
Så vad är nästa veckas utmaning?
Att njuta över varje minut i ditt liv. Tacka för de goda stunderna. Att vara snäll mot dig själv. Ifall du tex. är på diet, säg INTE “jävla skit du misslyckades, nu bestraffas du med ångest resten av dagen” tänk istället “det gör inget att du åt chokladkakan, det är helt okej, kanske du skulle må bättre ifall du gick på en lugn promenad” tex. Och detta gäller inte bara maten, utan allt. Va snäll, lyxa till dig med något extra, hitta de fina och positiva sakerna i livet, titta i spegeln och leta fram de grejerna du är nöjd med, ifall du inte kommer på något… tänk på de sakerna du fått beröm och komplimanger för, kanske ditt leende eller vad som helst, dina fingrar och naglar, eller höfter, snygg klädstil, ögonfärg. osv. Ta en dag i veckan där du spenderar tid med dig själv, ger folk kramar och beröm och så kanske du får dem tillbaka också. Gör någon god drink, din favorit måltid, titta på favoritfilmen, ring din favoritperson, titta på gamla bilder och minnen, lyssna på glada sånger, gå på manikyr, ta ut en hundring och köp något riktigt onödigt men som får dig att må bra, tex. en hjärtformad chokladask, ett smycke, en nallebjörn, en cd, lösögonfransar, en fotboll, vad som helst som du gillar, det behöver inte vara något “extremt” och dyrt.
Såååå… börja NU! ifall du är grym 😉
Känslor, livet, tankar
Jag träffar ibland folk jag ser har någon stor hemlighet, svårighet, ångest de gömmer. Nästan vi alla har eller kommer att gå igenom något jobbigt i vårt liv. Vare sig det är på liv och död eller endast små känslor som får dig att må botten. Vi alla förlorar någon viktig person någon gång, vi alla känner oss ensamma ibland, vi alla har våra bra och dåliga perioder i vårt liv. Du är inte ensam, du är inte den enda som har det svårt, men det värsta du kan göra är att sitta och lida med de jobbiga tankarna, känslorna ensam. Ta mod och prata med någon. Det behöver inte vara någon skolpsykiator, det räcker med ett telefonsamtal med en vän..Jag minns då jag var ung var det väl sista stället man ville till. “folk skulle tro man var tokig”.. för det var väl bara tokiga som gick till psykologen? Tänkte att det är för de “psykiskt sjuka”.. Men jag hade så fel. Typ alla går i dagens läge och pratar med någon, vare sig det är psykologen, vännen, föräldrarna, pojkvännen eller mejlar med någon. Annars blir man ensam med känslorna, vilket kanske fungerar en stund, man tänker “jag behöver inte dela med mina tankar, jag kan reda ut alla problem själv” men så småningom kanske det blir värre och då kommer du inte kunna handskas med dem längre. Tankarna, känslorna blir djupare och du får en ångest kroppen, huvudet inte tål. Vilket ofta leder till missbruk eller annat sätt att handla dina känslor, tex. misshandel, missbruk, ätstörningar, våld, depression, osv.. Man kanske har svårt att förstå det själv, men man “flyr” från någon känsla eller tankar, eller någon period i livet som har påverkat dig, du kanske aldrig har riktigt rett ut eller tänkt på.. vad hände egentligen då? Du kanske bara har velat glömma all
Man tror ofta att det är bäst att glömma och gå vidare, eller bara flytta/resa, fly från reality, men oftast funkar det inte.. Visst för stunden, men vad jag tex. ångrar är att jag inte tog tag i hjälp direkt då jag blev skriven ut från dygnsvården, jag skulle ha bordat gå till psykologen direkt. Men såklart, som de flesta, vill man bara glömma, skita i det som hänt och börja ett nytt liv. Ett år senare kommer trauman, känslorna, minnen, först märker mar dem inte ens.
Jag gömde att jag mådde dåligt, både för mig själv och min familj. Jag ville inte må dåligt igen. Jag märkte så småning om att jag hade börjat leka med maten igen, men jag fick så ångest av det (ville inte hamna i sjukhus igen) så det blev en period av svält, hetsätningar. Efter det depression, och alla världens mediciner som aldrig hjälpte mig. Inte en ända antidepressiv har hjälpt mig, eller fått mig att må bättre, nästan tvärtom. Jag fick på blodprov… vad var fel med mig? Jag började psykologen, vilket inte heller hjälpte, varje dag pratade vi knappt och ifall vi pratade så pratade vi om föregående dag.. jaha, vad hände hemma igår då.. bla.bla. Vad jag började inse lite senare var alla drömmar, drömmarna om att fly, se sjukhuset, fängelse, rädslan om att dö. Senare började de tankarna, bilderna komma i huvudet, ju mer jag påmindes om min anorexia tid. Det var då jag skrev i tidningen om det, jag började faktiskt må jätte dåligt över det. Jag var egentligen inte redo att gå igenom allt vad som hänt. Jag förstod då att jag inte hade gått igenom vad som egentligen hänt. jag ville inte, men det värsta var att.. jag inte kom ihåg vad som hade hänt. Inte riktigt ännu heller. Det hjälper då jag skriver om det, jag började ju boken men nu har jag det väldigt svårt att börja skriva igen, för varje gång jag skriver om min sjukhus-period.. får ja så jävla ont i magen och efter att jag skrivit (först skriver jag så det bara flöder och allt går bra) så börjar jag må dåligt. Blir helt tom i skallen och kan knappt göra något resten av dagen, det känns så konstigt. Jag ser fortfarande syner om sjuksköterskorna som glodde på mig dygnet runt, i toaletten, brevid sängen, i fönstret, bakom gardinen, då jag åt osv.. Det känns som om jag har blickar runt mig hela tiden, som om man aldrig får vara ensam. Men det börjar försvinna, för något år sedan var denna känsla varje dag. Nu börjar jag bli friare mer och mer, ju mer självständig jag blir och ju mer jag tror på mig själv. Jag vet ju att jag är här, hemma, inte där och jag kommer aldrig mer att falla tillbaka. Visst är det lätt att skriva om det.. men jag har nog aldrig riktigt pratat påriktigt ut om min sjukdom med någon, precis om allt och MINA känslor. För alla upplever det ju olika, som tex. mina föräldrar, de säger emot allt.. för de såg det ju inte som jag såg det, jag upplevde att alla lämnade mig, spec. då mamma vände sig mot läkarnas sida och jag var ensam och läkarna sade att jag är sjuk i huvudet, då slutade lyssna på mig, för tydligen då man har anorexia, är man “sjuk i huvudet”. Jag var ändå Amanda. Amanda hade inte försvunnit någonstans. Visst var jag sjuk. Men jag var ändå Amanda. Bara för att man har en sjukdom kan man inte behandlas på ett annat sätt. Som om man gjort ett brott. Som om jag hade varit kriminell.
Fuck Societys Idea of Beauty
“Tjock, smal, mellan, platt, lönnfet- ja vem fan bryr sig i graven? Var lycklig, fet som smal- allt handlar om hur du MÅR. Skit i vikten och LEV. Som sagt, vem bryr sig om 100 år? Hur kul är det att gå och banta hela livet när mat är underbart gott?”
Våra ben bär oss varje dag, vi är friska och det är 1 miljon gånger viktigare än några magrutor.
@tyras
(om man inte så lever på sitt utseende)
Min åsikt om tävlandet
Min upplevelse, åsikt om att tävla hittils, hur känner jag nu?
Ja det undrar säkert många. Då jag är verkligen nybörjare. Då man läser bloggar, frågar av människor, hör på interjuver säger ju alla olika. Visst kan flera ljuga, men så har ju alla olika åsikter och upplevelser. Alla har inte heller samma schema att följa, andra kan ha det lättare/hårdare och andra kan ändå ha precis samma schema men uppleva det på ett helt annat sätt. Där kommer skilnaden, för vilka personer passar det att tävla och för vilka det inte gör det. För det sista jag tycker man ska göra är att lida, må dåligt eller vara helt slutkörd. Det ska ju vara roligt, detta är ju något man vill! Jag ska säga min åsikt, jag älskar det. MEN som jag har berättat kommer det ju dåliga veckor och dagar emot, vad innehåller dem då? Jag är stressad och har prestationsångest. Det är mentalt jobbigt för mig. Ibland förlorar jag min självkänsla och funderar vad jag egentligen håller på med, vem tror jag att jag är. Men för det mesta hittar jag snabbt tillbaka. Jag vet vem jag är. Vad jag har gjort för resa. Vad mitt mål är. Vad jag vill i livet. Jag vet att jag inte är dålig och jag vet att jag är bäst på det som jag verkligen vill vara bäst på. Jag jämför mig inte med andra, jag bryr mig skit om i vilket skick de andra tävlarna är, ifall alla är i superbra skick och poserar som gudar, nej jag bryr mig inte, för detta är en tävling mot mig själv. Jag mot mig. Och ifall man vill något, ja då ska man kämpa för det. Fysiskt jobbigt är det däremot inte för MIG för jag är ju van med att äta hälsosamt, träna hårt. Men mentalt som sagt, ibland kommer den osäkra rösten och vill bara förstöra allt, men då påminner jag mig själv om hur långt jag kommit 🙂 Då kan jag känna mig stolt.
Anorexia Recovery from Amanda Essen on Vimeo.
Fortsättning på föregående inlägg..
Är inte alls hungrig (verkligen inte, har mat varannan timme och mycket mat, normal mängd, asso såna portioner normala människor äter 2 gånger dagligen och jag äter 6 gånger 😀 ) det är inte det som är problemet med kosten. Mera det att jag MÅSTE följa det, och jag är den typen som hatar att BEHÖVA göra något.. så såklart gör jag tvärtom. Så har det varit hela mitt liv, säger någon att jag ska göra något, strejkar jag och säger någon att jag inte ska göra det, gör jag verkligen det. Eller att jag inte klarar det, ja då fan ska jag visa dem 😛 Läsa på prov, nepp. Diska? Nepp. Städa rummet ? Nepp. Hjälpa till att måla? Nepp. Sen plötsligt då ingen förväntar sig så gör jag det. Ja då börjar jag diska, fast på natten. Eller måla en dag då jag sovit 1h. Eller öva på prov dagen före. Eller städa rummet + allt annat i huset då jag känner mig för, gärna då ingen är hemma så jag allt kan överraska dem 😉 osv….. och så är det ju detdär med att jag älskar att äta frukostbuffe + mjölkprodukter, och så är man mätt i 3-4h och äter nästa boom buffemat och så håller det på. Så kan man ju inte leva ifall man vill ha muskler, en förbränning i skick och ja ifall man tävlar. För magen, iallafall min laktosmagen tål det inte. Jag får inte heller äta gluten 🙁 Det är ju sjukt bra, för jag mår superbra och magen också! Menmen suget då… jag älskar bröd 😀 Men vadfan.. MAN ÄLSKAR SÅ MYCKET I LIVET.Människan kräver alltid mer av det som får dig att känna bra, därför är det så lätt att bli beroende. För man vägrar stiga ur sitt comfort-zone. Man är så jävla feg. Man tål inte minsta kämpande, lite värk, pina, slit. Sådan var jag aldrig förut.
Det var väl därför jag fick anorexia. jag tyckte jag aldrig var värd att ha det bra, jag ville däremot lida. Jag ville vara utan att äta, jag ville träna mig till döds och jag ville bestraffa mig dygnet runt. Jag ville pina mig saker, jag ville dygnet runt hålla på att göra saker och jag fick aldrig vila. jag fick aldrig ha det bra. Till och med på natten var jag tvungen att spänna mig och hälst av allt inte sova, för då skulle jag inte ha bränt kalorier (trodde jag = hjärnan fungerar inte då man inte äter). Jag fick INTE ha det bra. Jag fick verkligen inte njuta, slappna av eller le. Jag var tvungen att känna värk, jag hatade mig själv och hatade mig ännu mer då jag såg mina föräldrars blickar, de var så oroliga, ledsna, besvikna. Jag kunde aldrig göra dem nöjda. För jag var sjuk. Hela mitt liv har jag gjort saker för att andra ska bli glada, städa, laga mat till andra, ge presenter osv osv. har alltid glömt bort mig själv, vem bryr sig ifall jag mår dåligt, bara andra har det bra. Ifall jag satte ner mig och skulle se på en film med godis, kände jag mig hemsk. Blev äcklad av mig själv, inte på godiset, men äcklad av MÅ BRA känslan. Jag var inte värd det. Jag var det minsta barnet i familjen och jag var tydligen så bortskämd enligt alla. Jag var inte värd min mamma och pappas kärlek. jag skämdes för mina systrar att jag fanns. Jag ville flytta bort så fort som möjligt, därför rymde jag ibland. Jag ville vara ensam, i mörker, värsta fall inte äta, jag ville tvinga mig att gråta så ibland slog jag mig själv eller två gånger t.o.m skar jag mig själv (är så glad att jag aldrig gjorde det fler gånger, thank god, det hade bara fattats) för jag var tydligen inte värd att ha det bra. Iallafall inte ifall jag hade gjort något “dumt”. Ifall föräldrarna eller syskonen eller kompisen var besvikna. Eller hade blivit “arga” på mig. Ibland bet jag också mig själv för att få märken på mina armar, haha sjuk i huvudet verkligen.
Men thank god att jag växt upp. Thank god. Under sina tonår så utvecklas din hjärna helatiden (som kroppen också) den är inte fullvuxen förrän vid 25. Så jag har fem år att bli klok 😉 Haha. Men det är ganska skönt att veta, att jag inte alltid kommer tänka så som jag gör och jag har all den tid att utvecklas, bli bättre och säkrare på vem jag är och vad jag vill. Ja så mina “roller” har bytt helt.
Jag är som en annan person nu och är OROLIG över min kropp och huvud och liv dygnet runt, i värsta fall tror jag att jag har en sjukdom eller ätstörning och klarar inte av att äta hälsosamt/lite eller träna. Minsta lilla “pina” känns hemsk för mig och har lite trauma över vad jag gått igenom.. så ifall jag fick välja skulle jag väl vila och meditera dagen lång, ta hand om mig själv, vara på spa, masseras och leva i solsken. Men det är inte möjligt. Måste lära mig att livet är inte en dans på rosor och jag måste vara beredd på nedförsbackar och tillåta mig själv att ha det dåligt. Det betyder inte att hela livet kommer bli dåligt igen, det är bara en liten guppe i det långa fina livet som väntar på mig. 🙂
Bikini Fitness predrikan
Hej tänkte ta upp dethär med bikini fitness som blivit så populärt de senaste åren, året och troligtvis kommer växa. Alla vill ju göra det. Typ 13 åringar som inte vet något om kropp, hormoner, träning eller vad det krävs egentligen. Hjärnorna våra, de utvecklas varje år mera och mera och först i 25års åldern kan man säga att den fungerar normalt. Men jag säger inte att man inte får drömma. Men man före det, före man bestämmer sig tycker jag man ska gå igenom sitt mål och dröm noga. Gå igenom vad det kräver. Vad det egentligen går ut på och ifall man verkligen är redo för det. Och isåfall om man verkligen vill det, när vill man nå sitt mål? Gör upp en handlingsplan eller kontakta någon kunnig, någon erfaren och fråga mera information, och tips, åsikter och inte endast läsa bloggar, nyheter, höra kompisens åsikt etc. De som gått igenom resan eller kanske jobbat med det i flera år, vet hur det egentligen står still. Aftonbladet kan skriva vad de än vill, men tro inte på allt. Även om några punkter kan kännas “smarta”. Även om det står att “IFBB PRO *****” har interjuvats. Tro inte på allt som står. Inte heller allt bloggare skriver i bloggen, ni vet inte alls hur personen egentligen mår, tänker, känner sig. Kanske hon endast delar med sig de positiva och aldrig hör av sig på de dåliga dagarna, och vad egentligen hände på de dåliga dagarna. osvosv. Finns så mycket. Vi alla lever olika liv. En person kan resan faktiskt gå helt som en dans på rosor, man funderar varför? Kanske för personen är erfaren. kanske personen inte tävlat förut, men hon känner sin kropp, hon vet hur den fungerar och lyssnar på kroppen. Hon vet också hur hon mår. Hon har gjort dieter och “bulk” förut, kroppen är van med det, hon har tränat i flera år före detta och vet vad hård träning innebär. Varje dag. Kroppen utsätts för en otrolig stressperiod och speciellt under dieten, som många säger inte är “Normalt liv” så kan det vara jätte tufft. Andra upplever det inte alls tufft, andra säger att det är massor med mat och inte alls någon hård träning. Det beror lite på vad du är van med, hur din kropp och sinne upplever det, och förståss på din TRÄNARE. Det är sant att det inte ska vara lidande, pin, hemskt, tortyr och krafterna ska inte vara helt borta, nej verkligen inte. Då hade alla väl svimmat på scen. Men det är ändå hård träning, det beror lite på hur mycket tid man har. Har du två månader att komma i bikini fitness form, ja då kan det vara ett väldigt stort jobb du måste vara redo för. du måste vara redo för jobbiga dagar, morgonar, som du bara vill sova ut. Men det är klart. Men vill man något gör man det ändå, man pressar kroppen igenom det passet. Vad leder detta till? En enorm stress för kroppen. Det gör vanlig träning också. Det är därför vi håller vilodagar, då vi behöver, det är därför vi sover då vi behöver och det är därför vi blir förkylda, för kroppen inte kanske mår bäst just då. Det är ofta så att efter en väldigt stressfullperiod (du behöver inte ens känna stress, men kroppen gör det) vare sig på jobbet eller under en hård träningsperiod, ja då kommer kroppen till slut kräva lite paus. Så efter tävlingen, efter jobbet då du äntligen har en vecka ledigt, ja då blir du plötsligt sjuk. Kanske får feber eller blir förkyld. Det är kroppens sätt att “överleva”. Lite samma system ifall du ätit väldigt lite under din diet, ja då har man bestämt att man inte ska börja äta sjukliga mängder, hetsäta efter tävlingen, utan man vill hålla ett normalt system, man vill även hålla kroppen man jobbat för. Men funkar det så? Nä. För kroppen gör allt för att “överleva” så den kommer att krääääva mat och det är omöjligt att stoppa dig. Du blir chockerad hur hungrig du är helatiden, även ifall du åt buffé för några timmar sedan. Du tänker bara på mat, din kropp går automatiskt till kylskåpet efter mat. Lite beror det säkert också på för du inte “fått” äta förut vad du ville, så nu tar sinnet och kroppen chansen att äta så mycket du kan för kroppen vet ju inte när nästa “svält” eller “diet” kommer vara. Det är ingen svält, verkligen inte!!! Men kroppen upplever det så. Så kroppen gör allt för att spara den energi den får. Det är med andra ord helt NORMALT att inte kunna svälta sig, det är helt normalt att hetsäta efter en diet eller under en diet. Det är kroppens sätt att skydda sig ifrån döden. Den accepterar helt enkelt inte att du svälter dig. Så man kommer samla på sig vätska, fett. För kroppen lagrar allt man äter. Det måste man vara beredd på. Också att man inte kan köra en crazy träningsvecka direkt efter för kroppen behöver återhämtning. Det är såklart inte såhär för alla. Verkligen inte. Som jag sade, de som känner sin kropp och gjort detta eller liknande förut kanske har lättare att komma tillbaka eller vet precis hur de ska fungera före, under, efter diet. Din tränare känner inte dig bäst, även ifall du kanske tror det. Hon kommer inte kunna ha tyglarna runt om dig 24/7. Det är ändå du och din kropp som väljer, lever. Det är lite samma som personer som lidit av anorexi, eller kanske varit på en väldigt hård diet, kanske du inte svält dig alldeles, kanske du har men kanske inte, jag gjorde inte det. Jag åt hela min anorexia-period, jag åt skit-mycket, gröt flera dl till frukost, lunch och middagen var stekt i massor med smör och massor med grädde för mamma gjorde allt för att få min vikt upp, vi åt så mycket vi orkade, vi åt bullor, croissanter etc. Visst gömde jag alltid lite mat och åt inte allt, men jag åt ändå hela tiden och mamma hade aldrig låtit mig stiga från matbordet utan att jag ätit iallafall halva tallriken. Men det var ändå en svält för min kropp, min kropp upplevde det så. Så kroppen började tillslut gå på sparlåga, håret på armarna började växa,hjärnans energiomsättning minskar (arbetar långsammare & man tänker endast på mat, vikt, figur), kroppen börjar “kämpa” för att hitta mat och man blir sugen på mat helatiden vilket ofta leder till hetsätning, eller massor med mat helatiden. Då kan anorexia förändras till BED, bulimia eller något liknande. Eller t.o.m till ortorexia eftersom man blir i panik hur mat-beroende man är och äcklad då man lägger på sig fett/vätska så man blir beroende av att träna, äta ENDAST hälsosam mat, endast sallader. Sköldkörteln påverkas, hormonerna förändras och din kroppen går antagligen i sparläge, förbränningen sänks, du blir trött, fryser, sover dåligt, rubbad vätskebalans, tarmens funktion och magen blir kaos, din kropp börjar få massor med hår tex. på armarna lite ludding hår ungefär.., hjärtat börjar slå långsammare, i värre fall anemi, musklerna försvinner, vid vätsketömning njursvikt, mensen försvinner, osteoporos, osv….
MEN TILL DET POSITIVA: det är inte så för alla! Se till att ha en bra tränare = en dålig coach pressar dig igenom svält och överdriven cardio, veta vad du gör, inte vara för hård mot dig själv, lyssna på kroppen och sinnet, äta regelbundet, ha stöd, lägg inte för mycket press på dig själv annars kommer din hjärna vara slutkörd efter resan, HA ROLIGT!!!!!!!, lägga tid för avslappning, stunder med dig själv, njuta och vila, GILLA DET DU GÖR!!!!, gör lite lyxiga måltider ibland av dina ingredienser som tåls och ta hand om dig själv :), du ville ju detta så gör det till en oförglömlig, ROLIG, FANTASTISK, UPPLEVELSE!!!! 🙂
Så ifall ni tänker, funderar, vill tävla, vill jag att ni läser om det lite före <3 Hoppas jag inte skrämde upp er, för jag måste ärligt säga att jag GILLAR DETHÄR, varför?Läs dessa blogginlägg tex:
http://martinas.nu/qa-bikini-fitness/
http://niinaelisa.blogspot.fi/2015/02/for-att-ingen-sport-ska-fa-kallas.html
http://josefinalundin.devote.se/blogs/29379176/lite-tips-infr-att-tvla-i-bikini-fitness.htm
http://www.sarabackfitness.com/2013/11/bikinifitness-inkorsport-till.html
http://sofhie.shapemeup.se/2014/11/02/sanningen-efter-scenen/
http://tristezas.blogg.se/2015/february/tankar-om-debatten-kring-bikini-fitness.html
http://finest.se/malinjohansson/
http://www.sandrareiche.nu/2015/03/11/detta-gn%C3%A4llet-om-bikini-fitness..-25961223
För jag har levt såhär i en evighet. Jag har tränat varje dag före detta och jag har älskat det, inget har förändras även ifall jag följer schema. Ibland jo är det jobbigt med maten, men man blir ju för fan van, jag äter ju dygnet runt och jag älskar maten jag äter, det är ju ingen “panik schema” som jag följer även ifall det låter som det ibland 😀 jag överdriver ju alltid som ni vet! Jag tex nu får äta 2500 kalorier och har inte ens morgoncardio, och älskar maten, träningen, endast ibland lite små sötsugen 😉 Men det hör ju till för jag är en godisråtta! Nä inte godis kanske, men naturgodish shitttt, det skulle jag dö för just nu 😀 nä skämt o sido, jag ääääälskar dethär jag gör just nu. En vecka före tävling vet jag däremot inte hur jag känner mig 😉 Då blir det iallafall två träningar om dagen hähä 😉 men vet nu va? Jag har faktiskt alltid velat träna 2 gånger dagligen, hur fantastiskt vore det inte!?!?!? Att få TVÅ otroligt sköna, fina, stunder i platsen man älskar, gymmet och åååååh göra det man älskar, träna. Varför jag inte gör det är 1. för jag är lat, 2. för jag är ingen morgonperson (eller så är det bara en bortförklaring :D), 3. för jag skulle troligen bli övertränad eller bara gå över gränsen till slut och vill inte ersätta min kropp för det igen 😉 (är ganska rädd ifall ni frågar mig, har trauma fortfarande varje gång jag springer på löpmattan eller tränar något som påminner mig om min anorexia 🙁 ) Haha, så, människor, detta är ingen TORTYR GREJ ATT TÄVLA INFÖR BIKINI FITNESS. Det är rooooooligt!!!! iallafall för mig!!! (Just nu) I LOVE IT 😀
P.s dumt tycker jag det är ifall man endast tävlar för att uppnå “kroppen” Men det är min åsikt det. Allt detta är min åsikt. Tycker resan är så mycket mer än bara utseende, kropp, vikt, diet. SÅ HIMLA MYCKET MER. Jag har fått vänner, ett mål (varje gång jag tänker på det lyser jag upp som en sol och det pirrar i magen), ett träningsschema jag älskar och en orsak att stiga upp varje morgon (en rolig orsak), stöd, god mat, göra det jag älskar och spendera så mycket tid och tankar på det jag älskar och JA VAD SKA MAN SÄGA. Jag tycker det är underbart även ifall jag är lite trött, ibland är det kämpigt, etc. etc. inget förändrar känslan jag har slutligen. <3
Puss o kram!
