Som sociala djur har vi människor en naturlig tendens att ge andra människors åsikter allt för mycket uppmärksamhet.
Förut levde jag utav det. Jag visste inte vem jag var och trodde att andra visste bättre, jag följde andras råd, åsikter, order och blickar. Jag kunde verkligen få mig själv att tro att jag var det någon skrev eller påstod om mig. Jag var som hjärntvättad och borttappad med en evig sökan efter bekräftelse, kärlek, tillfredsställelse, uppmärksamhet av saker, personer och utföranden.
I grund och botten handlar det om att skammen över att inte räcka till och det är ett försök att vinna andras bekräftelse på att du är bra.
Jag levde som en robot. Bokstavligen.
Samma när jag modellarbetade, gång för gång trodde jag att jag skulle vara lyckligare då. Men varje modellarbete fick mig att känna mig värdelös. Jag var dålig och hade inget som fick mig att känna mig tillräckligt, bra som jag är.
Hemskt att det kunde ändras så från dag till dag, hemskt att man kunde behandla sig själv på det viset att jag endast älskade mig själv på bra dagar och tvärtom på dåliga dagar.
Att jag sökte bekräftelse av andra, som andea också kan göra av tex. saker och färdigheter, arbetet, skolan, hemma med familjen, vänner, förhållanden, disskussioner m.m.. Hemskt att jag verkligen kunde tro att jah är sämre bara för att någon svarade med fel tonart, kollade snett eller sade ”skärpning” eller ”du var bättre förr” eller ”vad är det för fel på dig!?”. Då trodde jag på dem. Mitt egna värde försvann mer och mer tills det var tomt till slut. Jag glömde bort vem jag var och förskte ta reda på det genom vad andra tyckte och tänkte. Mindfucked.
“Om någon log mot då jag köpte bröd i butiken kunde det förändra allt och rädda dagen.”
Jag hade följande tro om mig själv: ”Om jag lyckas är jag bra. Om jag misslyckas är jag dålig.” Det är en självbild som skapar stress eftersom vi behöver känna att vi duger för att vara inkluderad, och kan utbilda en slags strävan efter att vara perfektionist, som tack och lov aldrig slog mig.
Har konstigt nog aldrig känt så i idrotten. Endast då jag jämförde mig med min syater Matilda eller de andra duktiga fotbollspelarna som alltid gjorde mål. Visst kände jag mig sämre och kunde få bättre självförtroende om jag fick beröm och frågade ofta om åsikter men aldrig att jag bestämde mig efter deras åsikt. Eller skulle ha känt mig duktigare, blivit mera glad om jag lyckades på fotbollsplan. Nej, jag älskade att springa på plan, rensa tankarna och jag visste att jag gjorde mitt bästa. Det var en slags frihet för mig. Endast i bussfärden till turneringen kunde jag känna, ofta också, mig dålig och att det var fel på mig, jämföra mig med de andra och undra varför jag inte passade in i gänget. Var jag konstig? för tyst? ful? dålig? Men kom inte ens på tanken att laget hade gillat mig mera om jag var bättre spelare. Nej jag trodde som vanligt det berodde på personligheten eller utseendet, varför jag var annorlunda, det kanske berodde på att jag var ful tänkte jag eller konstig.
Samma i gymmet eller tävlingar, ingen kunde få mig att känna mig dålig. Jag visste att jag var bra enough och ingen nummer eller placering, jurys åsikt, ett mål eller färdighet kunde förändra det. Även om de tyckte någon annan var bättre så visste jag att det berodde på fysiken, bikini fitness reglerna osv. Inte på mig som person, det var en självklarhet för mig. Men ändå kan man vara så blindögd i annat. Jag såg aldrig mig misslyckas, det fanns och finns inte sånt i min värld längre. Jag lär mig, jag upplever, jag växer, jag misslyckas aldrig, det är bara ett påhittande som inte finns till, låt andra tycka och tro på det om de vill och mår bättre av det, men jag misslyckas inte. Jag lär mig.
Hemligheten bakom sann lycka är friheten i att bara vara dig själv
Men det hela det beror på att du måste vara nöjd med dig själv. I alla väder. Även om du misslyckas, även om du stiger upp med fel fot, då du är trött och har haft en jobbig dag och bara fått skam på arbetet. Även om du förlorade en match. Om din pojkvän dumpade dig. Om du inte slapp in i din skola. Även om du får negativa kommentarer på din nya instagram selfie. Även om du vaknar med håret som en höstock, svullen kropp och finnar i hela ansiktet. Även om du försökte gå och springa en löpningsrunda men slutade med att du blev liggande med en påse godis framför netflix. Kanske du försökte göra dig själv mera nöjd och glad eller tro att du skulle känns dig duktig och mera som alla andra om du också som du inbillar dig att alla andra, har gjort idag, varit duktiga och gjort en miljon saker som att städa, diska, lagat mat, arbetat, jobbat, osv osv. Men så känner du dig sämre bara för att du inte gjort ett dugg samma dag. Så ska det inte kännas, du måste bevisa för dig själv en enda sak, att du inte behöver bevis från någon annan eller något annat för att vara tillräcklig. Lyssna på ditt hjärta. Vad vill du göra, vad känner du för att göra? Vad är du redo att offra för? Vad mår du bra av, påriktigt? Vad har fått dig att tro att du vore lyckligare om du gjorde något som du märkte att inte alls stämde? Tomheten fanns där och du märkte att du mådde bäst då du bara följde din kropps signaler och hjärtat vad du brinner för.
Var snäll mot dig själv.
Kom ihåg att du är unik som du är, oavsett vad du presterar. Fokusera på vad du själv vill uppnå med ditt liv och strunta i vad andra tycker.
Lista från terapeutiska hemsida:
Har du problem med bekräftelsebehovet?
• Du säger ”ja” till sådant du inte vill.
• Du håller med om sådant du egentligen är emot.
• Du ger komplimanger som du inte menar allvar med.
• Du ber om ursäkt fast du inte gjort något fel.
• Du ber om tillåtelse innan du uttalar dig, tar ett beslut eller köper något som du vill ha.
• Du ber andra att bekräfta det du säger – ”tycker inte du också…”?
Om du fick flera ja- än nej finns det en risk att du anpassar dig för mycket till andras behov.
Det är inte bra att hela tiden oroa sig över hur andra uppfattar oss och krav, samtidigt som man inte står upp för sina egna tankar, känslor och mål. Att inte säga vad man tycker och vad man vill. I sådana fall finns det en risk att det inte känns roligt att leva och att i slutändan, när man är gammal, behöva märka att man har kastat bort sitt eget liv.
Har skrivit mera om ämnet här, och min historia om hur jag klarade mig ur det.
Ett bra tips att följa om du känner igen dig och inte tillräckligt bra som beror i själva verket om din självkänsla och inte umgänge är att ALDRIG koppla din känsla av egenvärde till dina prestationer. Gör istället ditt bästa (eller 90%) och släpp taget. Ha tillit, förståelse och var snäll mot dig själv. Låt saker ha sin gång och tid det tar. Du gör ditt bästa. Kom ihåg det. Lär dig frasen ”good enough” och börja använda den oftare. Livet måste inte vara en kamp – du måste inte svettas blod för att lyckas med det du vill ta dig för.
Om du nu måste vara “bra” – bli bäst i världen på att ta hand om dig själv.